De senaste tävlingarna har varit ett tydligt kvitto på att det lönar sig att träna.

Eller kanske snarare att det straffar sig att låta bli. Det senaste halvåret har varit upp och ner (mest ner) träningsmässigt, och de senaste två månaderna blev det 21 respektive 20 mil. Januari 2012 däremot sprang jag nästan 33 mil, vilket var peaken på en utmärkt senhöst.

Resultat från Vintercupen kan ibland vara lite svårlästa, eftersom väder, vind och inte minst underlag kan skilja oerhört, men en halvminuts tapp på 4 km är ju tämligen brutalt. Och inte beror det på bristande sparring i själva loppet – förra året (13:56) tampades jag mot Olof och lyckades springa ifrån honom. I år var Olof också långsammare, ändå fick jag spö (14:28). Jämna lopp med riktig racing i båda fallen, och således inte någon uppgiven slöjogg som det ibland kan bli när man varken har häng framåt eller hotas bakifrån.

Just nu känns skadeläget tack och lov under kontroll, så det finns hopp. Att hänsyn till familjen ibland spräcker mina ambitiösa träningsplaner är frustrerande men man får försöka att inte krisa ihop över enstaka missade pass. Gårdagens långpass, som redan var uppskjutet från söndagen, brann inne på grund av misstänkt hjärnskakning, förorsakad av *drum roll* kuddkrig. I dag verkar Gustav må bättre, så diagnosen stämde nog…