Så gick ännu en månad i våra liv, en månad vi inte får tillbaka men som i detta fall skänker mig en viss känsla av tillfredsställelse när jag tänker tillbaka.

Mängdrekord blev det, till exempel. 37,3 mil, smaka på den!

Först och främst var det ju två underbara veckor i solen med familjen nere på Gran Canaria. Men en positiv sidoeffekt av stigande ålder är att jag blivit ohemult morgonpigg och det var därmed inga större problem att stiga upp före 6 så gott som varje morgon för att beta av 15 km eller så. Ibland mer. Då händer det ju grejer i träningsloggen…

På två veckor blev det totalt 204 km, varav 11 dock hamnar i aprilkolumnen och inte räknas när månaden ska summeras.

Vilket sker här (mars förra året i parentes):
Totalt 373 km (294,77) på 27 pass (25) à 13,81 km (11,8)
Veckosnitt 84,21 km (66,54)
Långpass (=över 20 km): 5 st, totalt 105,38 km

Lite innehållsanalys ger att det varit en utpräglad mängdmånad, som sig bör när jag slår mängdrekord med 45 kilometers marginal, med bara ett fåtal snabbare pass eller intervaller. Bra frekvens på långpassen, även om de ju inte är särdeles långa. Ett av dem fick avbrytas på grund av det välbekanta knäproblemet, som alltså inte är helt löst, men jag hoppas att det ska gå att trappa upp längden sakta men säkert under våren, i kombination med disciplinerat foamrullande och coreträning.

Två 10-milaveckor på raken gick som en dans, trots att jag klantade bort ett par dagar (en hel vilodag plus två pass som fick kortas) på en onödig skada, värdig ett päron till farsa. Lite tunga ben och seg löpning mot slutet, men det är ju att vänta. Man får dessutom ta med i beräkningen att nästan alla pass gjordes i gryningen före frukost, och då går det alltid lite segare.

Barfotamil på stranden blev det däremot oväntat få, av den enkla och trista anledningen att förra årets perfekta förhållanden inte existerade längre. Sandstränder är föränderliga, och det gäller tydligen på Gran Canaria likaväl som på Gotland. Ett långt segment av sandstranden, strategiskt placerat i mitten ungefär, var bortsvept och ersatt med klappersten. För att ta sig förbi var man tvungen att bege sig upp i sanddynorna vilket dels är tungt som attans och om löpningen sker på dagstid dessutom vanvettigt varmt för fotsulorna.

Lägg till detta att tidvattnet förskjutits en smula så att det var högvatten i början av morgonpassen. Några mil barfota strandlöpning blev det, men inte tillnärmelsevis så mycket som jag hoppats.

Samma sak gäller löpning med Gustav. Han hade helt enkelt ingen lust, eller om han hade lust men inte orkade. Och jag tänker inte tjata ut en 9-åring på långdistanslöpning om han inte vill. Ett halvmilspass blev det i alla fall, då denna bild togs bland Maspalomas sandynor – han börjar bli riktigt kompetent med kameran, sårken.