Jaha, det där gick ju åt helvete.
Sub 44 och både Henrik och Tommy bakom mig, det var planen i dagens DM-terräng. Nyckeln skulle vara att öppna lite vettigare än föregående års inledande 3:20-tempo för att sedan hålla mig lagom tajt bakom Henrik tills han började bli lite spak. Tommy borde rimligen släppa nånstans efter vägen.
Direkt efter start stod det klart att det var dags att plocka upp Plan B. Både Henrik och Tommy joggade lojt ut sida vid sida med mig. Alla avvaktade och första 500, som de två senaste åren passerats på 1:40, tog hela 1:57. Hade vi slagit av bara lite till skulle pensionärsdamerna längst bak komma susande förbi.
Med två spurtstarka klungkamrater var det bara att inse att skulle vi komma upp i styrfart så föll det på min lott att ordna det. Vad Henrik och Tommy anbelangade kunde vi gott ha sprungit hela första milen i bekväm 4-fart och lagt allt krutet på slutet.
Jag gick upp och började dra. Det är en ovan roll men det kändes helt ok inledningsvis. Möjligen med reservation för att det fortfarande gick för lusigt. Några 3:40, som jag tänkt snitta på över hela loppet, blev det inte förrän på de lättsprungna km ner mot varvning. Den lusiga starten gav en 3:53-km inledningsvis, följd av 3:50-3:38-3:36. Andra varvet 3:48-3:52-3:42-3:37. För att skaka av sig Henrik dög ju inte detta, det var inte svårt att förstå. Ändå var det förtvivlat svårt att förmå benen, eller om det var skallen, att uppbringa mer fart.
Efter halvvägspasseringen föll Tommy successivt tillbaka. Alltid något. Men jag visste att skulle jag slå Henrik var jag tvungen att börja tugga taggtråd direkt på tredje varvet.
Första km är tung och seg, men ytterligare en 3:53:a räckte knappast. Jag försökte dra i omgångar med små ryck där jag fokuserade på tekniken och att få tryck i steget. Ibland släppte Henrik ett par meter, men det kändes att det mest var för att han inte ville följa med i rycken. Snart var han tillbaka på ryggen igen.
3:54. Vad f-n? Efter den på papperet vilsamma resan så långt borde det finnas mer krut, men icke. Strax efter milpasseringen gjorde sedan Henrik sitt sedan länge väntade motdrag. Han gick om, men inte med någon särskilt markant fartökning utan bara lite försiktigt. Häng på nu, Ängshammar, det här är inga problem.
Jo, det var det. Kroppen i övrigt kändes fräsch och pigg, men benen gav mig ingenting när jag beordrade framåt marsch. Retsamt stilla gled Henrik ifrån mig och när vi närmade oss sista km-markeringen hade tåget definitivt gått. 3:44 var allt stockarna under mig lyckades pressa fram i det avgörande skedet och när kampen var förlorad valde jag att mjukstarta nerjoggen redan före målgång. Till glada skratt vände jag mig om och joggade sista 5 metrarna in i mål baklänges, Northug-style. Tommy kom sedan en halvminut efter, med ett prydligt nytt pers på distansen.
45:29 blev min tid, och det är nästan så jag rodnar när jag tar mellantiderna. Men det var inte ett race om tid utan placering så själva tiden är egentligen ointressant. Det nedslående var att jag trots den långsamma öppningen inte förmådde sälja mig lite dyrare när själva loppet började efter 10 km. Nya tag…
Fler joggare i skogen: Fred och Daniel, 2:a respektive 1:a, närmast mysjoggade hem sina placeringar framför oss andra. Det bådar gott inför stafetten på lördag, även om Fred var bekymrad över att även han fick slita orimligt hårt för sin, för sina förutsättningar, relativt mediokra tid.
Enligt tiderna så tycker jag du sprang riktigt bra! Men något nyfiken hur du ska klura ut att få mer styrka och respons i bena mot slutet av loppet, vet inte exakt hur många km det var kvar när du ville öka farten, men.. Har du någon speciell träning du ska köra lite framöver nu?
// En annan som alltid blir stelbent 🙂