Räcker två gånger för att det ska räknas som tradition?

I så fall har jag och Fred nu etablerat en stadig Almedalstradition i form av en återkommande nära döden-upplevelse i domkyrkotrappan med flåsande Säpovakter i hasorna. Och i mitt fall, om vi ska vara helt ärliga, även en Säpovakt framför mig.

Säpojoggen i Visbytappning är en helt annan säck potatis än sin namne i den kungliga hufvudstaden. Här ligger betoningen mer på Säpo än på jogg eftersom det faktiskt är Säpo själva som arrangerar, och eftersom rundan springs som om livet hängde på det.

Denna tisdagmorgon var kanske inte den piggaste stunden i mitt liv, efter en drygt 14 timmar lång arbetsdag på måndagen, följd av en kvällsrunda på 12,5 km i nästan 4-fart. Höften gnisslade redan från start och magen tyckte jag var dum i huvudet. Jo, förutsättningarna var på topp.

8.30 var vi något 80-tal, eller drygt så, löpare och joggare i blandad kompott som samlats framför ett tiotal livvakter och Säpochefen Anders Thornberg. Järngänget bestod av Fred och Joel Grönwall, mig och Freds kollega Christian. Även ungtuppen Alexander med mamma (namn?) och Ia fanns i vimlet.

Första varvet på 1 600-metersrundan joggas i samlad tropp och beskedligt tempo. Mot slutet kände jag att morgonens lilla sittning innan avfärd inte varit tillfyllest, så jag avvek diskret till det närbelägna presscentret för ett nytt försök. Det resulterande knallskottet skulle ha försatt Säpo i högsta beredskap om de inte varit så upptagna med att dra igång ett gympingpass.

Ty efter joggen väntar blandad styrketräning av typen armhävningar, utfallssteg, burpees och annat skoj som man kan välja att bli precis så trött av som man tycker är lämpligt när ett kuperat mile-lopp väntar om några minuter.

Efter gympingen samlas alla vid porten intill Kruttornet. Aftonbladet TV har en Wallraffande löpare som blir intervjuad ända fram till några sekunder före start. Precis som i fjol är det många som öppnar optimistiskt, även om den riktigt vansinniga rusningen uteblir när Säpo har vänligheten att skippa momentet med Usain Bolt-inspirerad hare de första 100 metrarna.

Min plan var visserligen att öppna mjukt och jobba mig in i det hela, men så fort vi körde igång kändes det som att det skulle sluta vid öppna mjukt. Höftjäveln kändes nämligen som på en 80-åring med ett långt arbetsliv i hemtjänsten bakom sig, och knallskottet i presscentret till trots så krampade magen lite lagom lågintensivt. Fred tog ganska snart initiativet med en relativt stor klunga strax bakom. Jag låg förhållandevis långt bak i klungan genom gränderna upp genom stan, med kanske 15-20 meter fram till Fred. Joel smög med i brorsans fotspår, liksom den piggaste av livvakterna.

När vi närmade oss domkyrkan började jag komma in i lunken, även om det gjorde lite ont. Aftonbladskillen, som öppnat långt över mina förväntningar, passerades och alldeles innan trappan sprang jag även om damledaren – en löjligt vältränad Stockholmssnut vid namn Mikaela Kellner.

Domkyrkotrappen – the trapp of doom – är verkligen ett helvete. Inte nog med att den är oändlig, den sabbar dessutom all tillstymmelse till rytm. Enkelsteg blir alldeles för kort och dubbelsteg är för långt så man får alternera om man inte vill ha mjölksyra som sprutar ur näsborrarna. Sedan, mot slutet av de drygt 70 trappstegen, får man det ändå.

Men sedan börjar det roliga.

Jag hade fortfarande ett par blåbär kvar att hänga av uppe på flacken innan banan vänder neråt på Hästgatan. Framför mig fanns nu Fred och Säpo-Niklas (om jag minns hans hemliga namn rätt), följda av Joel och en vitklädd klasslöpare. Dessa gossar befann sig samtliga såpass långt fram att jag knappast skulle plocka in dem om de inte råkade springa rakt in i en budbil (visserligen ett högst tänkbart scenario), men några meter framför mig hade jag en blåklädd löpare som nu blev min mening med livet.

En markant skillnad mot i fjol var trängseln på Hästgatan. I fjol var det lite kittlande, men i år blev det faktiskt nästan obehagligt. I nedförsbacken håller vi i täten runt 20 km i timmen på sina ställen och jag fick släppa loss mitt stötskrik vid flera tillfällen, och göra en del riktigt spännande pareringar. När morgonflanörerna dessutom kompletterades av bilar på ett par ställen blev det snabba beslut – höger, vänster, rakt över?

Precis nedanför St Hans plan stod två varubilar still i trängseln, tätt intill varandra och fullt av folk på båda sidor. Herr Blå valde mittenspåret och jag följde efter. Om det var rätt eller fel är oklart men han fick i alla fall tvärstopp och fick kila emellan på tvären. Kanske hade jag kunnat susa förbi med ett annat vägval, men i vilket fall så kom jag ikapp. Fem meter var nu noll, även om jag höll mig kvar på hans rygg i väntan på rätt tillfälle.

När vi susat förbi Mötesplats Gotland, där Sofia och Lina hejade på, och vek in på Tage Cervins gata, på väg in i Almedalen, drog jag på en långrökare. Jag kom om och fick ett par meter, men fanskapet släppte inte taget. Det blev en spännande dödsmarsch där frågetecknet, om herr Blå hade något ess i tajtsfickan, hängde kvar i luften i det längsta.

Dagens minst uppskattade överraskning var när jag insåg att Säpo, i ett utslag av ren ondska, flyttat bak målgången med drygt 50 meter. Jag som övertrasserat mitt konto redan i höjd med fågeldammen övervägde att bryta, men det kändes ju lite onödigt. På något sätt lyckades jag ändå hålla benen igång tillräckligt för att hålla herr Blå ett par meter bakom mig ända till mållinjen. Därefter var det kalops, förlåt kollaps som gällde. Framstupa sidoläge och dödsrosslingar, hela operan.

Domaren på armen avkunnade domen 5:55, att jämföra med 5:40 förra året. Trots allt tror jag att prestationen kan ses som ganska likartad, eftersom den längre banan kostade kanske 10 sekunder och trängseln på Hästgatan ytterligare några. Med tarmvred och en borttappad höftled får det duga av en gammal farbror.

Bröderna Grönwall triumferade denna dag, med Joel endast 6 sekunder efter storebror i mål. Men på Viruddenmilen och Jungfruloppet ska han få klubb, med minst 1 sekund.

En halvsida i Expressen, under vinjetten Bekantas Bekanta och med ettapuff, det är det ganska sällan våra lokala löparprestationer får. Två pratminus samt segerbild med produktionschefen (befordrad från tjänsten som byggnadsarbetare, och dessutom med rätt namn i år…) samt en trespaltare från starten med farbror Ängshammar i mitten, jo jag tackar.

Expressens Almedalsbilaga som pdf, se s 26: