Så var friidrotts-VM slut, och i skuggan av nail-gate och andra medialt upphaussade fenomen vill jag lyfta fram två helt osannolika detaljer från Mo Farahs, i sig alldeles tillräckligt osannolika, dubbeltriumf.

Jag menar, långdistanslöpare är ju mest bara sega och uthålliga. De kan väl inte springa på riktigt?

Om Mo hade råkat springa rakt in i den senaste SM-finalen på 800 meter i slutet av sitt 5000-lopp hade han sprungit jämnt med ettan och tvåan. Övriga Sverigeeliten hade alltså blivit frånsprungen av en kille som redan kutat 4,2 km. Själv tyckte Mo att avslutningen varit ganska långsam, möjligen för att slutvarvet tog hela 54 sekunder och han ibland roar sig med att avrunda kring 50 sekunder. Allt är ju relativt.

Hade Mo i stället hamnat i damernas SM-final på 200 meter i slutet av sitt 10 000-meterslopp hade han kutat jämnt med Moa Hjelmer och lämnat resten bakom sig. 200 meter på 23 sekunder, efter 9,8 km “uppvärmning”. Det är ganska bra faktiskt.

Jag, däremot, är en riktig långdistansare. Seg, uthållig och fullständigt oförfögen att springa på riktigt. Men ganska glad ändå.