Året börjar lida mot sitt slut och jag måste medge att 2013 sätter myror i skallen på mig.

Det har varit ett av mina bästa träningsår – skadefritt frånsett lite småkrämpor som oroat mer än de hindrat – och från februari och framåt har jag hållit en strålande nivå mängdmässigt, med mina mått mätt.

Men på tävling har det gått mer eller mindre åt skogen. Om vi bortser från Lidingöfiaskot i fjol har jag i år inte varit i närheten av de tider jag gjorde 2012. 36:15 på milen i fjol blev som bäst 36:55 i år. På både långa och korta terräng-DM tappade jag massor, Högklintsloppet gick 35 sekunder långsammare. Och så vidare.

De enda ljusglimtar jag kan hitta är Blodomloppet (där jag sprang exakt lika snabbt som i fjol), DM-halvmaran (som visserligen inte blev ett pers, men bara en halvminut ifrån i ett lopp där man fick springa ensam nästan hela vägen. Dessutom var det stort att plocka Olofs skalp i en halvmara.) och förstås Lidingöloppet. Årets enda pers. Men även där känner jag ju att jag kunde gjort bättre ifrån mig.

Vad är det som felar? Även om jag säger det till höger och vänster vill jag inte riktigt ta till mig att det bara skulle vara åldern. Jag kan acceptera att det är en faktor som spelar in, men jag tror inte att hela förklaringen finns där.

Jag får nog ta mig en ordentlig titt på mitt träningsinnehåll. Jag har alltid haft en ganska sorglös inställning till träningsplaner – jag har tagit till mig grundprinciperna men tillämpat dem tämligen ad hoc.

Kanske, rentav troligtvis, går det att få mer bang for the buck. Den ganska avsevärda tid jag lägger på träning kanske kan utnyttjas effektivare med ett mer optimerat upplägg, och bättre disciplin i genomförandet.