Jag har varit först i mål utan att vinna. Nu var jag trea över linjen men ändå segrare!

Vintercupen är tävlingen som konstruerades av Sven Melanders gamle fyllgubbe. Det är poschenten som gäller. Men vi tar väl och förflyttar oss till starten nu, va?

Det har varit en något krympande skara för varje deltävling och något drygt tjog löpare ställde upp för start i fyrakilometersloppet. Mulet, barmark och några plusgrader men en ganska envis vind från öst, det var elementen vi hade att förhålla oss till.

Henrik hade precis som jag varit förkyld i veckan men till skillnad från mig så vågade han inte starta. Stålmannen syntes inte till. Konkurrensen var därmed Fred och Lill-Daniel i juniorklassen och jag och Olof i gubbklassen. Olof blir ju i själva Vintercupen min huvudkonkurrent så honom var det viktigt att ha bakom sig. Men ordningen över mållinjen har ju betydelse för självkänslan så jag ville gärna tvåla till unge Antonsson också. Eftersom han är god för dryga 11 sekunder på 100 meter – troligtvis snabbare än jag springer 60 meter – kunde taktiken bara bli en. Fullt ös från start med förhoppningen att han skulle rasa ihop till en våt fläck i god tid före spurten.

Alla fyra drog iväg samlat med Fred som vindbrytare. Efter några hundra meter kollade jag hastighetsmätaren och den visade på 3:10-fart. Men eftersom det kändes ganska joggbetonat var det bara att rulla. Hela bortre rakan höll vi oss kvar i rygg på Fred men ganska snart var det jag som tog andraplatsen medan Olof, med härligt ansträngd andhämtning, och Lill-Danne sladdade nån meter efter. Farten pendlade mellan 3:08 och 3:11.

Framåt kurvan började det leta sig in lite luft mellan mig och Fred, men att hänga med honom hela första kilometern gav en bra skjuts på inledningen. Han drog långsamt ifrån men jag försökte att hålla farten uppe ändå. Ansträngningen var fortfarande högst kontrollerad men trots det sjönk farten direkt med 5-10 sekunder så snart direktkontakten släppte. Inledningskilometern klockades till 3:14.

Efter passeringen vid målet noterade jag att de trummande fötterna bakom mig blivit färre. Jag noterade även en distinkt frånvaro från dödsrosslingar och drog slutsatsen att Olof släppt taget. Det var bara junioren kvar i rygg.

Att bli av med honom visade sig dessvärre vara en blodigare biff. Han låg som ett frimärke, eller som facktermen inom föreningen lyder: “som en Tommy”, och skavde på min rygg och åt detta var liksom inte mycket att göra. När vi kom till kurvan vid starten blickade jag däremot bakåt och kunde konstatera att Olof inte ens syntes till.

Farten hade nu sjunkit till mer beskedliga nivåer kring 3:30. Ansträngningen hade förvisso inte sjunkit men för att vara mitt livs snabbaste fyrakilometerslopp var det ändå inte så jävligt ännu. Luckan till Fred var inte jättestor och det gav ju också en bra känsla av att det nog gick undan rätt så bra.

Utmed andra halvan av bortre rakan började jag inventera sparkapitalet. Skulle jag ha någon chans att hänga av junioren måste det ske nu, så jag gjorde ett par försök till Olof-inspirerade ryck. Någon gång kändes det som om jag fick någon meter eller två, men han var raskt tillbaka. För att inte börja tänka negativa tankar inför den alltmer oundvikliga spurtförlusten skiftade jag fokus till att försöka hålla farten uppe för att dryga ut luckan i sammanräkningen mot Olof.

Efter 90-graderskurvan in på målrakan bidade Usain fortfarande sin tid men när vi kom till det första övergångsstället, med kanske 300 meter kvar, tjongade han till sist in turboväxeln och for förbi, lite som när man står och väntar på pendeltåget och ett X2000 passerar.

Jag gnetade på men trots att klockan visade på 3:20-fart var det som om jag stod stilla. På 300 meter drog fanskapet ifrån med 11 sekunder fram till mål. Den raketen blir något för Fred att frukta i sista deltävlingen.

13:35 blev min sluttid, och utan att ha utforskat historiken kan jag konstatera att det är rena slakten på tidigare noteringar. Händelsevis är det dessutom remi mot fjolårets Fred, som jag då tyckte var obegripligt snabb. Årets Fred hade jag däremot inte en suck mot, han klev in på 12:57.

Efter att tävlingsledningen matat in prestationerna och trollat lite med siffrorna blev det ändå jag som avgick med segern, på min rekordnotering 80,66 procent. Förlåt poschent.