Att springa är ett lysande sätt att se sig omkring på nya platser.
Och ska man på upptäcksfärd finns det ju ingen bättre metod än att se till att springa vilse. Det gjorde jag i lördags morse.
Men först en undran. Finns det inga löpare i Västerort? Eller finns det massor av löpare i Västerort men alla är väldigt pömsiga om lördagsmorgnarna? Jag medger att jag gav mig ut omänskligt tidigt, som det kan bli när man tillbringar natten på en luftmadrass i en skolsal, men jag var ändå ute i två timmar och mötte på hela den tiden en (1) annan löpare. Jag såg däremot 20-30 golfspelare, så det måste vara sånt man sysslar med i Järfälla. Dagen därpå sprang jag mitt på dagen och såg inte en enda löpare, så det var nog inte bara tidpunkten.
Det var skolturneringen “Bästa 4:an” i bordtennis i Jakobsbergs sporthall i helgen så äldsta grabben och sex av hans klasskompisar skulle representera Gotland. Hur stort som helst, även om motståndet var i tuffaste laget.
Sova på skolgolv är väl ingen jättehöjdare men det funkade bättre än väntat. Ett tag. Klockan 5 var det definitivt färdigsovet för min del och en halvtimme senare stod jag lite villrådigt i morgonsolen och funderade över vartåt jag skulle. Mälaren borde vara någonstans åt sydväst så det fick bära av ditåt. En snabbflukt på en karta hade avslöjat att det fanns en hel del grönska där, men längre än så sträckte sig inte ruttplaneringen. Efter några kilometer på cykelvägar kom jag fram till ett motionsspår och en informationstavla med en karta. Om jag följde spåret en bit skulle jag kunna vika av in i Görvelns naturområden och nosa mig fram utmed sjön på känn.
Inte en käft ute, värmande morgonsol, vindstilla.
Fågelkvitter.
En jävla massa klorofyll och en spegelblank Mälaren.
Jösses, vilken lyx den kan vara att vara långdistanslöpare. Inte en chans att jag fått uppleva allt det där om jag exempelvis varit pingisspelare, gymdåre eller soffpotatis.
Kilometrarna tickade undan fint ett tag när jag följde en perfekt gångbana utmed vattnet från Görvelns badplats. Efter 12 km kunde det vara lagom att vända, och som om någon på parkförvaltningen hört mig tog vägen slut precis då.
På tillbakavägen följde jag återigen motionsspåret men jag hade inte fått riktigt nog än så när en stig vek av i riktning mot vattnet igen följde jag den. Det var här någonstans det började bli spännande. Den närmaste halvmilen bjöd på skogsstigar, bergväggar, fornborgar och allmän trivsel ända tills jag kom upp till någon sort civilisation igen. Eller i alla fall en soptipp och en golfbana. Jag kryssade sedan genom ett bostadsområde och började tycka att det kunde vara dags att komma tillbaka till skolan nu. Drygt två mils bitvis knepig löpning på fastande mage började kännas rätt lagom.
En busshållplats. Med en karta.
Oh shit. Pricken som visade var jag var befann sig liksom inte i närheten av Jakobsberg. Informationen drabbade mig i form av ett rejält blodsockerfall men jag hade ju ett betalkort i fickan. Om det bara fanns någonstans att använda det. Först nu slog det mig att jag inte sett en enda mataffär eller kiosk på hela rundan. Kanske inte så konstigt mitt i skogen men jag hade ju ändå avverkat en halvmil i Suburbia.
På spaning. Ingenting. Men så kom jag fram till ytterligare en golfbana, och är det några som är morgonpigga en vacker dag i maj så är det golfspelare. 19:e hålets lilla kiosk på Viksjö golfklubb fick bli min räddning. Med en Äppelmer i näven, och kanske framför allt i magen, blev allt så mycket lättare och till sist lyckades jag till och med hitta tillbaka igen. Två mil hade hunnit bli 26 km på drygt två timmar men vad gör väl det när man trivs?
Ingenting, sade kilometerknarkaren.
0 Comments