Så har man överlevt andra upplagan av Nordic Extreme Running (NXR) på Tofta skjutfälts härligt sönderkörda endurobana. Frisk luft och gegga i en fungerande symbios. 

Jag kan väl börja med att konstatera att fjolårets nybörjarmissar i arrangemanget nu var förtjänstfullt avhjälpta – det fanns både en startsignal och ett tydligt mål, och banan var tydligt utmärkt hela vägen med ett enda undantag som jag snart kommer till.

Startfältet var ungefär lika stort som förra året, det vill säga ungefär 100 millöpare plus lite stafett- och parkonsteallationer. Det är förstås på tok för lite för ett sånt här arrangemang men vi får väl hoppas att folket kommer till nästa år. Det är nämligen tävlingen värd.

Jag visste att det fanns en del raketer bland de startande, men hade inte fördjupat mig så mycket i det. Efter den föredömliga nedräkningen till startskottet (vilken grej! Förstår inte att de skippat förra årets spännande koncept med en speaker som pladdrar oavbrutet tills plötsligt en funktionär lite diskret och helt utan förvarning vinkar igång de mest uppmärksamma löparna med någon signal som jag ännu ett år senare inte vet vad den var) försökte jag bara hitta ett lagom flyt i löpningen över den påtagligt torra myren bort mot betonghindren. Underlaget kräver full koncentration så vilken placering jag låg på hade jag ingen aning om, jag märkte bara att jag ganska snabbt blev ensam – frånsprungen av en liten klick medan resten snällt höll sig där de ska bakom mig. 

Efter hindren väntar väggen i form av en snorbrant backe innan banan försvinner in i skogen. Här går den på ett av endurobanans mest kuperade avsnitt med korta branter både uppåt och nedåt. Jag noterade att en av raketerna kanske hade placerat sig själv i den kategorin utan att ha full täckning och tänkte att den där ska jag snart plocka in.

Så blev det också. I en av de tämligen grisiga uppförsbackarna fick han tydligen en obehaglig påminnelse om sin dödlighet för han tvärstannade. 

Några hundra meter senare svängde endurobanan 90 grader höger men markeringsbandet hade slitits ned och låg tvärs över kurvan så att man kunde få för sig att det var dags att vika av ut i skogen – en fullt rimlig tolkning eftersom jag visste att man skulle lämna GGN-spåret snart. Jag blev så osäker att jag stannade och ropade till min nyss avsågade konkurrent. Han trodde på högersväng och då var vi ju åtminstone två som sprang fel så jag körde på. 

Ganska snart passerade vi dagens hjältar – “Mot Alla Odds”-gänget som släpade två rullstolar runt banan. Och då är ju de som inte sitter i rullstolarna inte precis några Navy SEALs. Tänk vad man kan åstadkomma med tillräckligt mycket vilja och en total vägran att acceptera något som omöjligt. 

Ner mot Hästskon (se bild…) hade jag tack och lov hängt av optimisten helt och kunde jaga ett bra spår utan stress. Jag valde att hålla vänster och undvek att bada, men leran räckte gott och väl ändå. Efter vattenhindret är det fortsatt djup gegga i ett par hundra meter varefter en mordisk uppförsbacke tar vid. Detta är banans absoluta grisfest i dubbel bemärkelse. Gegglöpningen ger ett ordentligt syrapåslag i god tid före backen och sen är det bara att gråta sig uppför.

Den goda nyheten är att när man väl nått backarnas krön efter några hundra meter blir det betydligt lättare. Banan viker av från endurospåret och går svagt nedför i en kraftledningsgata och efter att ha passerat stafettens andra växlingsställe, där ännu rena och torra löpare står och hejar, får man vika av för ett par kilometer knixig och teknisk skogslöpning på smala stigar. Frånsett några korta uppförsbackar ger denna del möjlighet att nästan vila upp sig. Det går helt enkelt inte att springa sig trött utan att ramla och slå ihjäl sig.

Nere på myren varvade jag på dryga 21 minuter vilket indikerade att det gick snabbare än i fjol. Vid betonghindren skrek Tommy att trean såg rejält trött ut och att jag såg mycket piggare ut. Snällt sagt, men under lopp ingår det att 1) coachande vänner ska ljuga lite lagom, samt att 2) man helt ska undvika att ifrågasätta lögnerna.

Således intalade jag mig att jag flög fram på jakt efter ett döende gammalt vrak.

Vraket vägrade tyvärr att dyka upp i mitt synfält och på väg ner mot Hästskon hörde jag på publiken att han var på väg upp mot backen på andra sidan. Vad jag var lyckligt ovetande om var dessutom att “vraket” hette Niclas Sydow och blev SM-sexa i marathon i år. Det hade förstås varit en ordentlig skalp att hänga vid bältet för en motionerande gammal gubbe. Antingen det, eller bara att försöka gnugga på och fixa en bra tid på fjärdeplatsen. Vilket som.

Backen upp från geggan var så jobbig att jag skrattade åt eländet men sedan blev det åka av i skogen. Med tunga ben är det svårt att hålla farten helt på andra varvet, men jag höll ändå i ganska bra. Målet, som i år till och med var markerat så att man visste när man kunde sluta springa, nåddes efter 43:23 och jag kapade därmed 50 sekunder mot i fjol. Detta trots att jag då fick rejsa hela vägen in i mål för att säkra fjärdeplatsen. I år hade jag mer än fem minuters marginal till femteplatsen, så jag kunde ha stannat för en fika.

Hatten av för arrangörerna som fått allt på plats i själva tävlingen. Så här kan det bli ännu bättre nästa år:

1. Mer folk.  Jag håller fast vid att priset är den mest avkylande faktorn tills dess att startfältet växt till sig ordentligt. Känns det som ett storlopp betalar man glatt en femhunka, men dessförinnan får man nog jobba mycket hårdare med rabatter. Anmäl-tidigt-rabatt (en ordentlig sådan, typ halva priset), grupprabatter för företag och rejäla föreningsrabatter som kan locka fotbollslag att köra NXR som en rolig säsongsavslutning. Bara några exempel.

2. Lite mer ombonat vid start/mål. En torr plats att lämna sin väska med överdragskläder känns mest angelägen. Och fall då inte för frestelsen att ta betalt även för denna service.

3. 100 spänn i inträde för publiken ger ärligt talat en taskig bismak av ren otyglad girighet. Att ta betalt för GGN är en sak, men att titta på lite motionärer som springer i lera ska inte kosta en hundring.

4. Bjussa på finisher-tröjan. Visst tappar ni några spänn på det men ni får desto fler stolta ambassadörer för loppet. Det är billig reklam.

Foto: Håkan Lyttkens