Det var spurtstridernas år på Lucialoppet 2014. Fred och Bagarn stred hårt om segern och i damklassen hade Ida och Louise en riktig holmgång på upploppet.
Själv spurtade jag också för fullt trots att jag sprang solo. Jag kämpade mot 39-minutersvallen och förlorade.
Det är liksom inte Lucialopp på riktigt om det inte är storm. Till skillnad från i fjol var det vanlig vindriktning, det vill säga sydväst vilket innebär att en solid vägg står utplacerad efter drygt halva distansen.
Negativ split var således inget som fanns på världskartan utan jag mysjoggade till 5-kilometerpasseringen på ca 17:30 – detsamma som mitt banpers på 5000 meter – för att därefter ha fullt sjå att hålla mig under 4 minuter per km.
Rent objektivt var det ett rätt trist lopp för mig eftersom jag hamnade i ingenmanslandet, men på nåt konstigt sätt kändes det lätt i både kropp och knopp i lördags. Min plan var att försöka hänga på Reintz på första halvan för att kunna ligga limmad på hans rygg i motvinden, men efter att ha öppnat på 3:15 – 3:22 på två första och ändå sladda lite efter så fick han glida ifrån. Det gick inte helt enkelt.
Så fort jag slog av lite hörde jag andra steg bakom mig. “Det är bara jag”, sa Olof. Han hängde på till slutet av Allégatan, dvs ca 3,5 km, innan han gav upp fullständigt. Sedan var det bara jag mot klockan och vinden.
Ibland vill man bara skrika könsord när man råkar ut för riktig motvind men den här gången förhöll jag mig stoiskt lugn inför vädrets utmaningar. Det var som det var och det var bara att springa.
Uppför Färjeleden kom vinden först från sidan för att sedan slå om till medvind så efter Bilcityrondellen kände jag att jag hade en fartökning kvar i benen. Förra årets pers, 39:04, skulle ju helst bytas mot en tid som började på 38 men jag insåg att det var tajt att hinna. 10 km passerades på 37:07 och då får man köra spurtraket för att klara sista 600 på 1:52. Jag tryckte allt jag hade och ork fanns det. Däremot ingen fart, och så är det ju med mig. Skillnaden mellan tröskelfart och sprint är hårfin. Stora klockan vid mål tickade obönhörligt och det hann rinna iväg hela 9 sekunder för mycket, men trots allt var jag rätt nöjd med insatsen. 31 sekunder bakom en formstark Reintz är fullt respektabelt i stormen.
I täten hade Bagarn knaprat sprängdeg för att kunna peta ner Kung Grönwall från tronen. Fred drog besinningslöst utmed Allégatan utan att bli av med tronpretendenten och därefter joggade de sammanbitet medan de slipade knivarna inför avslutningen. Vid trafikljusen 500 meter före mål blinkade Bagarn och sedan var Fred borta. Ingen X2000-spurt i världen kunde reparera skadan och till sist slog Fred en lätt avstannande bagare med 5 sekunder. 35:33 resp 35:38 är tider ingen presterat på många år i Lucialoppet så man ser vad konkurrens kan göra. Stålis var chanslös och lufsade in på 36:43.
I damloppet fick Gabriella tillbaka Luciakronan efter några års skadeelände, men den riktiga dramatiken inföll strax efteråt när Ida och Louise vrålspurtade om klubbsegern. Ida hade tjockast pannben och sprang tills hon stupade – på rätt sida om linjen.
Gör så!!
Kul! Kommer kanske nästa år och kämpar om titeln “Bäste icke-romait”