Vissa lopp är mer sociala än andra. Ultralöpare verkar ofta betrakta tävlingar som en ursäkta att få förflytta sig ovanligt långt för att inta saft och bullar med kompisarna.

Olof, Öman och jag skippade matsäcken men inledde i övrigt första varvet på Nyårsloppet (för första och möjligen enda gången i löpningens Mecka, Hejnum) i bästa ultrastil. Det vill säga långsamt och under glatt samspråk.

Tävlingsladdningen innan var inte enormt uppskruvad. Jag behövde till exempel bara gå på muggen två gånger halvtimmen innan start, och det är ju ovanligt lite. Fred hade laddat enbart destillerade kolhydrater de senaste dygnen och baissade sina chanser mot Bagarn, men han behövde däremot bara ställa ut skorna för att plocka hem Långjackan för hela säsongen eftersom huvudkonkurrenten Stålis höll sig till publikleden.

För säkerhets skull var marken full med så kallat lappmögel. Inte en meter hade jag sprungit på halt underlag denna säsong förrän det plötsligt var dags för nästan 15 km tävlingslöpning på snöklädd landsväg.

Fred och Bagarn drog förstås i förväg, och Sture – i shorts! – var sugen på nåt inbillat spurtpris i början. Själv lunkade jag lugnt och fint ut på vägen som sexa, eller så. Tommy och Olof kändes skitsnabba i början eftersom jag knappt värmt upp men efter ett tag hade vi inrättat vår trivselklunga om plats 3-5.

Tommys glada samspråk i början övergick efterhand mer och mer till dödsrosslingar som indikerade att han tyckte Olofs och min jogg var i mastigaste laget, men när han började hänga konstaterade jag och Olof att vi hade ett varv till på oss att räjsa så vi bromsade helt enkelt in för att vänta på Junioren.

In mot varvning tog jag spets och tänkte att det var dags att börja loppet. Halvvägs, dvs 7,3 km, passerades på icke särskilt skräckinjagande 28:54.

Nu var det jag som försökte tröskla ner den gamle grisbonden, som lät härligt ansträngd bakom mig. De halvhjärtade försök jag gjorde att rycka loss honom gjorde dock ingen nytta så jag inriktade mig på att höja ett snäpp efter Riddaregården, med cirka en halvmils underhållning kvar i burken.

Olof är ju inte född i går utan hade egna planer. Eller rättare sagt så hade han precis samma plan, så strax före Riddarn klev han om och började dra. Ett tag hade jag rent av svårt att hänga med, vilket möjligen berodde på att jag haft det lite för bekvämt så långt och liksom inte var sugen på att lida. Jag fick prata lite allvar med mig själv och berättade då att jag skulle spöa Olof om jag bara ville det tillräckligt mycket.

När vi kom ut på “stora” vägen visade klockan 17:42 ut från varvning vilket var på sekunden lika mycket som på första varvet, så snö och halka krävde tydligen sin tribut. Jag fortsatte bakom Olof en stund till men hade slutat oroa mig för att bli frånsprungen. Nu handlade om att vårda ögonblicket då han skulle få bekänna färg. Efter en stund klev jag upp och provdrog ganska distinkt. Han släppte inte så efter nån minut ställde jag mig på bromsen. Jag gjorde ytterligare något liknande försök med liknande resultat.

När skogen glesnade och man kunde se ner i sluttningen mot Hejnums kyrka var det färdigtramsat. Nu tryckte jag på vad jag hade och Olof började så sakteliga – äntligen – att sacka lite grann. Med bronsdoften i näsborrarna kunde jag svischa in i Hejnum City, kanske 15-20 meter före Olof. Det kändes avgjort, men när det började att bli dags att svänga in mot upploppet vid bygdegården anade jag av publikropen att Den Gamle inte kastat in handduken än. En snegling bakåt upplyste om att han närmat sig och kämpade för att komma ikapp. Tack och lov är Olof en av de få löpare på Gotland som min klena spurt kan bita på så med en sista ansträngning kunde jag dryga ut igen och gå i mål som trea på 57:07, fyra sekunder före Olof. Andra varvet tog 28:13 i anspråk, där alltså hela differensen på 41 sekunder plockades in under de sista 3 kilometerna. Det gick att bli trött även denna dag, trots inledande trivselresa.

I täten avgjorde Bagarn tidigt och hängde av bakisvraket. 3:23-tempo på 14,6 km snölöpning är dock ett respektingivande formbesked. Bagarns bak (ja, ursäkta en inbiten ordvitsare) kan bli en vanlig syn nästa säsong.