Så här i början av året brukar det vara läge att titta både bakåt och framåt.

I min späda ålder har jag förstås de största idrottsliga triumferna framför mig, så det gäller att hitta rätt fokus. Rollator-ultra? Kryck-häck? 400 meter höftprotes?

Fast trots att min omgivning påstod att det var 44 jag fyllde i höstas så innehåll det gångna året faktiskt ett flertal pers, med den största kapningen på långa terräng-DM: 21 sekunder, trots att banan var lite längre än tidigare år. 

Eller förresten. Vårterrängen i Klinte, där sopade jag till med 30 sekunder på en halvmil. Det gamla perset var dock några år gammalt och satt på den tiden när 7 mil på en träningsvecka betraktades som en bragd snarare än ett pinsamt lågvattenmärke.

Pers blev det också på alla tre Vintercup-sträckorna jag sprang, Jungfruloppet, Högklint, NXR och Virudden. Även loppen som inte gav rekordnoteringar var fullt godkända.

2015 finns det således ingen anledning att ladda bössan med lösplugg. Halvmaran under 1:20 hoppas jag kunna fixa redan i april och på milen räcker det inte med 35:59. Varför inte ta sikte på 34:59 så får vi se hur långt det bär? Och om jag väljer att köra Lidingö igen är det väl dumt att släppa det gamla 2-timmarsmålet bara för att det är jobbigt… Alternativt får det bli en höstmara sub 2:48.

För att lyckas behövs, förutom fortsatt hårt kilometermissbruk, några ytterligare saker:

1. Bålstyrka. Ingen nyhet, men man måste göra träningen också. 

2. Explosivitet och spänst. Inte mina paradgrenar, men det är just därför jag måste få in de momenten i stället för att bara träna på det jag redan är bra på. Den ytterst lilla explosivitet jag besitter förädlas inte precis av sig själv efter 40.

3. Fokus på ett mål i taget. Efter den pågående grundträningsperioden ska jag i mars växla upp med totalt fokus på halvmaran den 18 april. Långa, tuffa trösklar och progressiva distanspass, med mera. Därefter under våren blir det ökade snabbhetsinslag för att vara riktigt jävla grym i Kyrkstafetten. Då kan det passa att klämma det där milperset på bana. 3:29/km, hur svårt kan det vara? Sedan, framåt sommaren, gäller det att hålla i långpassen ordentligt för att kratta manegen för Lidingö eller maran. Vårens fartträning tar mig förhoppningsvis genom sommarens lopp med äran i behåll.

Hur går det just nu då? Jotack, efter två tiomilaveckor betraktade jag den gångna veckan som ett fiasko. Det känns på det hela ganska bra, med tanke på att jag ändå fick ihop 85 km. Med sådana skitveckor ska det nog kunna bli ett bra år.