Sicket stolpskott. Dagens vintercup över 6 km kan summeras Laser-style:

Först kändes det ok, sedan kändes det sämre och sedan kändes det skit.

I stället för att hänga på Henrik i överfart och försöka överleva ville jag testa att hålla jämn fart från start och hämta in mot slutet. Gick ju sådär, sammanfattningsvis.

Om man ska köra jämnt på sub 3:30 måste det väl bli guldstjärna för 3:29 på första km, och så långt var Henrik och hans ryggsäck (Olof) inte så fjärran. Men sedan inträffade det mindre festliga att jag dog precis lika hårt som om jag hade åkt med i sällskapet. Med den skillnaden att jag inte hade sällskapet att bita mig fast i. Så luckan bara växte och tempot sjönk som en gråsten. Hade jag inte haft som princip att aldrig bryta om jag inte är sjuk eller skadad så hade jag klivit av inför sista varvet och inväntat spurtstriden mellan Fred och Bagarn. I stället led jag mig runt ett varv till utan att närma mig vare sig Henrik eller den förbluffande pigga Olof. Jag iddes inte ens ta i sista 300 meterna in mot mål eftersom den annars så viktiga procenten redan var totalkörd.

Som en indikation på hur värdelös jag var kan nämnas att snittfarten blev 2 sekunder långsammare per kilometer än på 8-kilometersloppet.

Nu blir det till att spola ner VC-resultatet i WC:n, bryta ihop och komma igen.

Förklaring? Förhoppningsvis bara nedtränade ben. Sedan i måndags har jag kört 28+14+17+18+12 km och även om jag inte kände mig sliten var stunsen och klippet som bortblåst. By gones, som de sade i Ally McBeal.