Man vill ju gärna ha klara besked när man gör ett formtest och i det avseendet var gårdagens terräng-DM en braksuccé. Jag var nämligen tvärusel och lyckades inte ens komma upp i planerad halvmarafart på drygt 4 km. Klarare besked än så kan man knappast be om. även om det förstås varit roligare med ett positivt besked.

Jag har ställt upp under liknande villkor tidigare och persat, så utgången var inte given. Särskilt inte med tanke på att jag faktiskt hållit i gång och tränat hela tiden även om mängden varit mindre och en del löpning ersatts med crosstrainer. Men 3-4 löppass i veckan borde ju räcka för att konservera form i några veckor, kan man tycka. Ingalunda, visade det sig.

Själva loppet är inte så mycket att orda om annat än att förhållandena var härligt eländiga. Ihållande hällregn och 5 plusgrader skänkte hela arrangemanget den där guldkanten man drömmer om när man tvingas ut och lida i sol och ljumma vindar och torrt underlag.

Det här var mer i linje med brittisk terrängtradition, det vill säga gräs och lerpölar där drunknings- och halkrisken var ungefär jämnstor.

Fred och Stålis närmast smög ut i starten vilket märktes på att till och med jag lyckades hänga med de första 500 meterna men sedan var det slut på det roliga. De drog och även Reintz fick lucka framåt men mer talande var att jag inte blev av med William som låg i rygg hela första varvet.

Benet, som hindrat mig från att träna klokt de senaste tre veckorna, kändes ok och hindrade väl inte direkt framfarten mer än möjligen undermedvetet men motorn hackar tydligen desto mer. När jag insåg att farten inte gick att pressa längre än till 3:45-3:50 tappade jag mer eller mindre intresset och joggade av resten på halvfart. Det vill säga samma fart som tidigare. Jag avrundade tillställningen med att gå de sista fem meterna och göra ett litet grodhopp över mållinjen.

Succén var fullbordad. Ingen halvmara till helgen, för vad ska jag dit och göra? Det är bara att bryta ihop och komma igen, men inte på lördag.