Dagens DM-guld på långa terrängen räknar jag kanske inte till livets större bragder, men det var ändå ett skönt besked att det gick att trycka på lite. Och utan att vänsterbenet ramlade av.

Efter en del velande bestämde jag mig för att köra gubbklassen. Känslan på värmningen var den bästa jag haft sedan benhinnehelvetet började för fem-sex veckor sedan, och den känslan ville jag inte riska när det ändå inte fanns något att springa för på tolvan. Jag skulle bli fyra oavsett om jag gjorde mitt livs lopp eller om jag joggade runt.

Ungefär lika givet var det att jag skulle vinna pensionärsloppet, men en seger är roligare än en fjärdeplats. Fråga Nylander.

I starten tryckte jag på efter ledartrojkan på tolvan och flöt med dem bra i några hundra meter, sedan gick jag in i min egen lunk. Först varvet rullade i fullt godkänt miltempo (4 km-passering på 14:35) och sedan unnade jag mig lite joggvila kring 4-fart de två kilometerna ut på slutvarvet. Med två km kvar försökte jag trycka på igen och det gick hyfsat, tillbaka i miltempot. 30:09 blev segertiden och det fanns väl en halvminut till i benen vid behov.

Efter målgång skulle jag egentligen ha hämtat Gustav på boxningen direkt, men jag fick höra att det hände spännande saker i seniorloppet. Det var bara att greppa en imaginär hink med popcorn och ställa sig och invänta sensationen. Det visade sig att Raket-Bagarn hade surdeg i benen denna dag och han hade kroknat efter ett ambitiöst förstavarv. Fjolårskungen Fred kunde därmed ta tronen i besittning igen, medan Stålis knep silvret. Ett DM-brons var nog inte vad Bagarn drömde om innan han slog upp ögonen i morse för efter målgång tror jag inte ens han saktade ner på väg till bilen. Som andra konstaterat tidigare så är det bara att bryta ihop och komma igen!