Jag anser mig vara ganska nördig, men jag är så lyckligt lottad att jag har ännu värre nördar i min omgivning.
Som Fred, till exempel. När han inte kokar cement så är det löpning som gäller, och vad det gäller entusiasm så har jag ännu inte mött hans överman.
I går hade coach Fred krattat manegen för att jag skulle kunna göra en attack på mitt flera år gamla 5000-meterspers, som är 17:30 (plus ett par tiondelar). En dag tidigare var det Tommy som vederfors ynnesten att ha en coachande hare vid sin sida när han för första gången krossade 18-minutersvallen och nu var ju frågan hur min status var efter sex veckors benhinnebekymmer med ojämn och huvudsakligen lågkvalitativ träning. Tommys 17:49 var märket att passera för att slippa slåss med Olof om sprintsträckan på Öland nästa vecka, och belöningen för överprestation lockade förstås: en ödslig och monoton motvindssträcka mellan Långlöt och Runsten! Vem vill inte ha sånt godis?
Tommy fanns för övrigt också på plats – även han är så nördig att han valde att jogga sitt långpass på Gutavallen bara för att kunna beskåda spektaklet och ropa lite uppmuntran.
Fred skulle alltså springa med för att peppa och ge splittar, däremot inte klyva vind. Rättvisa förhållanden ska det vara. Jag beställde 1:24-varv med siktet på 17:30 och de två första kilometerna gick lätt, med ett par sekunder tillgodo på målfarten. Fred pratade nästan oavbrutet om hur det gick och levererade varvtider och kilometertider och snittfarter och ledningsmarginal mot Tommy och fan vet vad. Det var lite dålig grafik, om jag ska klaga, men i övrigt var referatet fängslande att följa i realtid när man själv är den som blir refererad.
Från att det går lätt till att det går ganska tungt är det ibland inte särskilt långt på distanser där man rör sig klart över tröskeln. När mjölksyran börjar att fastna i benen samtidigt som hjärnan är påtagligt medveten om att det är långt kvar, då gäller det att pannbenet är med. Alternativt att en entusiast på bana 2 tjattrar så intensivt om hur bra det går att man inte har tid att känna efter. I går körde vi på alternativ 2. Till saken hör ju att 3:30-fart är långsammare än halvmaratempo för Fred, så hans svada blev inte lidande av någon andnöd eller så.
Fjärde kilometern började lidandet att tränga in i medvetandet och jag tappade ett varv till 1:25,9. Man vill ju vara sina vänner till lags så när Fred lät bekymrad var det bara att bita ihop. Förfallet kunde bromsas och när vi kom in på slutkilometern levde ännu en strimma av hopp om pers, medan prestigesträckan Långlöt-Runsten kändes ganska säkrad.
På något sätt lyckades jag faktisk att ta mig tillbaka upp i min inledande fart och med ett varv kvar hade jag 1:20 på mig. Någon spurtraket har jag aldrig varit men lite ska man väl kunna gasa på slutet. Freds entusiasm när vi passerade 4 800 meter var i nivå med en norsk OS-kommentator och nu hade jag 39 sekunder på mig. Borde ju inte vara omöjligt. In på rakan började Fred plötsligt att skrikande räkna ner sekunderna till mitt pers medan mållinjen verkade att flytta sig norrut och hade jag orkat hade jag bett honom hålla käften. Jag tryckte allt vad jag hade men nästan fem km hårdtröskel hade strypt alla mina tre snabba muskelfibrer så det hände inte så mycket.
Att ta ut sig så jävla mycket på ett träningslopp går inte utan entusiastiskt bistånd och på den punkten kunde jag inte bett om mer. Trots sekundnedräkningen sket sig visserligen perset med drygt en sekund (min klocka visade 17:32 och Freds 17:31 så jag hamnade väl på höga 17:31) men under rådande omständigheter – på träning, ganska hård vind, 27 km långpass dagen före och en taskig träningsmånad innan – kändes det som världsrekord.
Men allra mest visade det vilka sköna klubbkompisar jag har. Fred och Tommy, jag lyfter på hatten!
🙂
Och hur blev det med prestigesträckan? Den fick Tommy, jag fick kuta ännu längre. Det var nog därför vi torskade mot Högby…
Långlöt – Runsten, 4 655 m, Tommy Öman 17:07 (3:41, 2:a)
N. Möckleby – Gårdby, 6 040 m, Tomas Ängshammar 21:48 (3:37, 2:a)
Fasen vad grymt gjort, fantastiskt av Fred och underbart (be)skrivet av dig!
🙂
Tack för att du gav mig en bra start på dagen, Jan!
Din bloggar är underbara att läsa. +1
Japp! Näst sista kilometern på vilket lopp som helst är väldigt sällan speciellt kul, men att analysera den efteråt i goda nördars, förlåt goda vänners lag gör den mödan värd!
“Det var lite dålig grafik, om jag ska klaga,”… 😀
Underbart referat och jag håller med till fullo – vilka fantastiska klubbkamrater. All heder till dem!