Tredje andraplatsen av tre möjliga när jag varit med i Ölands kyrkstafett. Lägg därtill en benhinneinflammation som sabbade min vår och ni har receptet för ett totaltapp av blogginspirationen. Nedanstående racerapport har legat halvklar i en månad men till sist fick jag tummen ur och skrev klart. Beklagar att den är en smula passé, men här kommer den i alla fall:

Insikten att vi inte skulle vinna Ölands kyrkstafett i år heller drabbade oss på exakt samma ställe som i fjol. Jag, Fred och Joel hade stannat halvvägs på den 8 km långa tredjesträckan. En ung och spänstig Högbylöpare susade förbi i ledning och därefter dröjde det alldeles för länge innan Gutar Med Smålandskruts löpare dök upp, tydligt plågad och alldeles tydligt helt utan möjlighet att vända den negativa trenden hur mycket vi än skrek uppmuntrande ord och blåste i gastutan.

Överlag kändes det lite som någon halvlökig gammal sportrulle där ett hopkok av gamla hockeyspelare på dekis ska försöka rubba den röda sovjetiska lagmaskinen, fast i filmen brukar det sluta med att de gamla vraken tar sig samman och kör skiten ur ungtupparna. Vi får försöka återkomma och köra enligt manus nästa år.

Annars började allt som det skulle. Förstasträckan skulle bli en ren tvekamp mellan Bagarn och Anton Rehn. Bagarn med alldeles färskt 10k-PB på respektingivande 32.14 under bältet mot Anton, med ett marginellt sämre PB som han å andra sidan hade fördelen av att inte ha presterat bara några dagar tidigare.

Ut från start drog Rehn fullständigt skoningslöst och Bagarn fick ta i för att alls hänga med. Första km passerade de testosteronstinna ungtjurarna på 2:58, sida vid sida. Jag och bröderna Grönwall i följebilen höll på att hoppa ur skinnet av upphetsning när vi såg duellen. Det var tämligen uppenbart att detta var på liv och död för båda två, och initiativet växlade fram och tillbaka.

Jag skulle ha satt mina pengar på Bagarn men i den långa och sega backen upp mot Algutsrum fick Rehn en liten lucka och unge Antonsson såg plågad ut. Efter passagen under stora vägen jobbade han sig dock tillbaka in i matchen och vid växling skilde endast 3 sekunder. Farten hade bedarrat lite efter idiotöppningen, men 22:36 resp 22:39 var nästan remi med David Nilsson i fjol.

Vår superhjälte från i fjol – Mackan, som chockade alla med att snitta 3:05 på andrasträckan – hade ägnat vintern åt att bygga 15 kilo discomuskler och i princip inte sprungit en meter. För tre veckor sedan fick han för sig att han skulle tillbaka till löpningen och på den tiden klädde han av sig sex kilo. Några 3:05 skulle det inte bli men den otympliga kroppen till trots kutade Mackan på bra. Det är inte många i 90-kilosklassen som kan kuta en halvmil i 3:35-fart på tre veckors träning men mot nyproduktionen i Högbys kläckningsfabrik, 15-årige Ludvig Bjurelid, hade han trots det inte en suck. 

41 sekunders lucka vid växlingen var kanske lite sämre än väntat men ändå någorlunda inom planen för nu skulle Stålis ut och borra. Även han med färskt PB på 32:18, och om Bagarn tyckte att benen var småsega så visade det sig tyvärr att Stålis hade ett ton kryptonit i vardera benet. Högbys Gustav Milesson sprang ungefär som väntat, det vill säga lätt, snyggt och snabbt. Kring 3:15-fart är bra, men Stålis snittade ju 3:14 på milen i onsdags så kapacitetsmässigt borde det inte vara några problem. Tyvärr är det väldigt få formtoppningsinstruktioner som innehåller rekommendationer att man ska tokköra på milen fyra dagar före sin måltävling och det var inte så svårt att se varför. Ytterligare 90 sekunder fick läggas på vår hög.

I och med Rehn och Milesson borde Högby ha bränt av sina två vassaste raketer, men vi visste å andra sidan att de röda horderna knappast rymde några dussinmotionärer så vår enda lilla strimma av hopp var nu att Reintz skulle kunna hålla hyfsat jämna steg och ge Fred chansen att hämta in på femtesträckan.

Reintz gjorde en bra sträcka och mötte lite mer mänskligt motstånd, men trots det växte luckan ytterligare och Fred fick ge sig ut och vårda med nästan tre minuter fram till ledningen.

Fred hade tydligen läst filmmanus, för nu började det rycka i det lik som kallar sig Gutar Med Smålandskrut. Högbys chansning med den halvskadade medeldistansaren Ken Slättengren på en 7,5-kilometerssträcka blev kanske ingen succé, samtidigt som Fred än en gång visade att han kan prestera på topp även med nedtävlade ben. Han sprang på 32:22 i samma lopp som Bagarn och Stålis men av detta märktes inte mycket när de positiva mellantiderna började strömma in. Till slut plockade de gode coachen in 1:50 och nu hade vi visuell kontakt igen. 65 sekunder är förstås fortfarande lite för mycket för att man ska kunna snacka om att ligga i baksug, men bara att få syn på de eländiga Högbyiterna så här långt in i loppet var ett fall framåt.

Medan jag åkte till Norra Möckleby för att värma upp min slitna gamla kropp inför åttondesträckan vände dock trenden tillbaka igen.Tommy gjorde en fullt godkänd insats på Långlöt-Runsten medan vår inhoppare Johan inte alls nådde upp till sin normala nivå. 4:01-fart på sex km var helt klart en missräkning och Johan var tämligen förtvivlad efteråt. Han kan trösta sig med att det knappast spelat någon roll ens om han hållit 3-minutersfart – vi hade ändå fått däng, även om det kanske blivit lite mer spännande.

Under mina tre år i laget har jag fått flytta fram en sträcka för varje år utmed Ölands ostkust. Eller annorlunda uttryckt, jag brukar få starta där jag rasat i mål förra gången. Motståndet denna gång var vår gamle lagkamrat Andreas “Judas” Hoberg, som alltså gått över till den mörka sidan. Chansen för mig att reprisera fjolårets sträckseger mot Högby hängde således på att motståndaren bröt benet, eftersom Hoberg är ett par divisioner vassare än mig.

Andreas höll på att strula till det från start (kanske ett undermedvetet försök att hjälpa sitt gamla lag) eftersom han inte riktigt hade koll på när hans lagkamrat var på väg in för växling. På ren tur dök han upp precis när Andreas på sin uppvärmningsjogg skulle vända i växlingsfållan. Vi kunde ha behövt en riktigt grov växlingsfadäs för att kunna jobba oss tillbaka in i matchen men nu blev det som det blev.

Om jag ska analysera min egen insats, utan att värdera den mot motståndet, tycker jag att jag äntligen lyckades få till en vettig disposition utan idiotöppning. Jag hittade min målfart kring 3:30 tämligen omgående och sedan tuggade jag på över åkrar och genom glesa skogspartier. Av de tre sträckor jag sprungit var detta den minst tråkiga men det betyder tyvärr inte att den var särskilt spännande. Mest för att den inte kunde erbjuda utsikt över en närbelägen Högbylöpare, misstänker jag.

Med två kilometer kvar kände jag att jag nog skulle kunna öka marginellt, eller åtminstone hålla farten intakt, men precis då friskade motvinden i med förnyad kraft och avslutande delen in mot växlingen i Gårdby blev en riktig pannbensdanande upplevelse. Men det hör till stafettkonceptet.

När jag äntligen lyckats göra mig av med pinnjäveln och återuppstått från de döda fick jag veta att jag bara tappat 42 sekunder mot Hoberg, och dessutom haft positiv trend mot honom på andra halvan, vilket kändes som en jättesuccé ur alla aspekter utom den att vi halkat efter ytterligare. Men vid det här laget handlade det ju bara om att förlora så snyggt som möjligt.

Lillebror Grönwall, känd som “35:00,12 med liggvila-mannen”, var den sista av våra färska PB-jägare med lite tunga ben och han nådde mycket riktigt inte helt upp till sin potential. Någon större katastrof var det för all del inte, men 3:36-snitt på 7 km är lite långsammare än han ska kunna fixa på fräscha ben. När samtidigt Högbys Mikael Bäcklund snittade 3:18 ökade luckan ytterligare, liksom på den korta näst sista sträckan där Olof kämpade utan att riktigt få farten med sig. 3:41-fart är lite långsammare än hans PB på maran från 2010, nu höll han den farten på 2,7 km. Det måste vara sjukt frustrerande när man vet hur fort det “borde” gå men kroppen inte vill samarbeta.

Avslutningsmannen, Kalmar-Danne i egen hög person, såg i alla fall till att snygga till förlusten genom att ta en klar (21 sekunder) sträckseger och därmed var vi äntligen klara. 3:54:08 gav en snittfart på 3:32 och en lucka fram till Högby på 6:52. Bakom oss tog det nästan nio minuter innan trean, återigen Team Blekinge, dök upp. De stora luckorna, och den förutsägbara ordningen, gör ju tyvärr att andra halvan av tävlingen känns lite avslagen. Det tror jag till och med Högby själva tycker. Det vore välgörande om ytterligare ett par lag kunde ge sig in i toppstriden, och om vi och Blekinge kunde höja oss ett par hack. Att komma trea i ett lopp där vi är 5-6 lag som har kamp över alla 11 sträckorna skulle kännas mer upphetsande än dessa ständiga, kassaskåpssäkra andraplatser.

Hur ska vi då trolla för att göra vår del? Den enkla sanningen är ju att för att rå på Högby måste vi rekrytera en eller två riktiga topplöpare som kan vinna sina långsträckor, och därmed som en kedjereaktion höja vår kvalitet på sträcka efter sträcka. Dessutom vore det ju fint om inte halva laget sprungit livet ur sig bara några dagar före stafetten. Räcker det? Det vete fan. Man ska ju inte glömma bort att Högby saknade VM-klare David Nilsson men trots det höll segermarginalen intakt. Nilsson som strax före stafetten slog självaste Haile i hans sista tävlingslopp. Jag skojade om att Haile kan få vara med oss nästa år om han vill ha revansch, men det är gränsfall att det räcker.