En vinnare hälsar underdånigt på Säpochefen Anders Thornberg och belönas med en handduk som inte absorberar vatten. (Foto: Joakim Berndes)

Efter förra årets snöpliga andraplats dök chansen upp att göra om, göra rätt i Säpojoggen. Med Fred på behörigt avstånd (Island Games på Jersey) och min överman i fjolårsspurten, livvakten Peter, utsedd till funktionär/hare såg det inte omöjligt ut. Men man vet ju aldrig vilka förmågor som döljer sig i skocken.

Eventuella utmanare visste vem de skulle slå i alla fall. Säpokillarna hade berättat för alla som undrade att det var gubben i orange linne som var favorit. En lite ovanlig situation, men gärna för mig.

Starten reglerades i år med trafikbommen vid Kruttornet och Peter tog uppgiften som hare på allvar. Han och ytterligare en polis (dock ej Säpo) och en av ex-tjuvarna från KRIS drog i väg i flygande fläng medan jag tog det betydligt lugnare. Jag vet ju att det är ganska lätt att tassa i kapp längre upp när de överambitiösa får syrapåslag.

Killen från KRIS var med förvånansvärt länge men efter 500 meter kastade han in handduken och hejade på mig när jag passerade. Peter och den andra polisen, som vi kan kalla Grålle eftersom han hade en grå tröja, hade som mest kanske 15-20 meters ledning men i labyrinten av gränder svängde Grålle fel och tappade ett par sekunder. Plötsligt var jag uppe i rygg trots att jag så långt tagit det väldigt lugnt. In mot foten av domkyrkotrappan avvaktade jag bakom Peter och Grålle och kände mig oförskämt fräsch. Peter klev av efter trappan och ropade åt oss att köra hårt. Nu var det alltså jag mot Grålle, lite av en repris på fjolåret då jag befann mig i samma läge mot Peter. Jag snuddade vid tanken att ligga lågt och låta Grålle klyva folkmassorna i Hästgatsbacken men sedan sket jag i det och klev om. 

Nytt för i år var att det stod några uniformerade poliser på kritiska ställen så jag vågade klippa på i hörnet in på Hästgatan. Det är där den riktigt roliga men också mest oförutsägbara delen av loppet börjar. Nu är det utförsbacke ända till Almedalen, men tävlingsmomentet piggas upp lite av att ledaren plötsligt kan råka springa rakt in i en budbil eller tvingas stanna för en marschorkester.

Eftersom ledaren var jag så var jag ganska sugen på att inget sådant skulle hända. I övre delen var det mycket folk men ändå hyfsat lätt att kryssa fram utan att behöva bromsa. Grålle verkade inte riktigt hänga med men i fjol hade jag ett liknande läge och tvingades släppa in Peter i matchen med ett par inbromsningar. Trängseln ökar för varje meter man närmar sig Almedalsområdet och efter Wallérs plats började det likna slalom. I korsningen ovanför Kränku svängde plötsligt en lastbil långsamt in på Hästgatan och nu var det snabba beslut som gällde. Höger eller vänster om lastbilen? Jag chansade på att sikta bakom men framgången hängde på att fanskapet inte plötsligt stannade och spärrade vägen.

Turen var på min sida och bakdelen på lastbilen hann precis så långt att jag kunde komma förbi med nästan bibehållen fart.

Sista etappen ned mot Donners plats är som att försöka springa rakt igenom en krogkö som aldrig slutar. Morgonflanörerna står tätt och de är helt oförberedda på vad som är på väg i en hastighet som i nedförsbacken kanske ligger lite över 20 km/h. På något sätt lyckades jag ta mig genom trängseln med intakt fart utan att slå ihjäl någon. I porten in mot Tage Cervins gata i det egentliga Almedalen var det däremot byst och jag kunde inte undvika att ge två tjejer ganska kännbara tacklingar. Det kunde inte hjälpas – nu hade jag segervittring. Grålle hade inte gett upp utan jag hörde honom bakom mig men avståndet kändes betryggande. Inte fan tänkte jag släppa detta nu. Efter den lugna inledningen hade jag gått ganska hårt från toppen av backen men det fanns krafter kvar. När nu tyngdlagen slutar att hjälpa till börjar mjölksyran göra sig påmind – det är ju trots allt medeldistans i stadsterräng – men när jag svänger in på cykelvägen som kurvar sig runt de sista resterna av Almedalens hamnbassäng kostar jag på mig en flukt bakåt och ser Grålle. Nära, men knappast tillräckligt nära.

I bakhuvudet finns förstås att det var här i kurvan som Peter spurtade ner mig i fjol men nu skulle det inte kunna ske. Sista biten var riktigt skön – ja, inte rent fysiskt, för i det här skedet gör det ju lite ont, men väl mentalt – och när jag svängde in mot mål kunde jag springa med armarna i luften inför publiken. Äntligen seger och samtliga Säpovakter på behörigt avstånd!

Jag hade ork nog att stå kvar och ta emot Grålle, som gick i mål 5-10 sekunder bakom mig men sedan blev gräset för lockande.

I morgon väntar nästa lopp i Almedalen och om motståndet vet jag ju ingenting, men helt omöjligt med en dubbelseger ska det väl inte vara.

Apropå dubbelsegrar knep järnladyn Åsa damsegern så det blev dubbelt Roma!