Det är lätt att vara segerviss före start. Fast Fred levererade nästan (12 sekunder över 1:50-målet).

Det verkar vara en trend i år, det här med framgångsrika fiaskon. Eller kanske snarare heroiskt genomförda fiaskon. I dag bröts min oerhört framgångsrika svit på Lidingö, där jag lyckats kapa hela tio sekunder per år över 30 km kuperad terränglöpning. Ändå känns det som ett ganska väl genomfört lopp. Mycket bättre än exempelvis förrförra årets 2:06:30-prestation, som jag nu rent tidsmässigt bommade med 1:46 minuter.

Inramningen var onekligen oklanderlig. Efter en i huvudsak molnig förmiddag blev det soligt och precis lagom varmt, kanske 15 grader. Vinden var i stort sett omärkbar. Jag hade ju tagit över Tommys plats i 1C och hade lite funderingar över att smyga in i 1B, men när jag tog en sista värmningsrunda (vars egentliga syfte var att reka, och att befinna mig på en plats där jag lite diskret kunde undvika att ställa mig i joggarfållan) mötte jag Uhris i 1A-gruppen. Han hade en nummerlapp med ett femsiffrigt nummer och namnet Kjell i tydliga bokstäver. Samt sitt patenterade flin. Äh, vad fan. Kan han, kan jag tänkte jag och ställde mig i bakre delen av 1A-gruppen. Jag är ju kvalificerad, jag har bara missat att anmäla mig i tid.

Efter startskottet ägnade jag mig främst åt att ta det piano och att hålla mig på grusgången för att slippa få en liter lera i varje sko. Där fältet smalnar av hade jag mer folk omkring mig än de senaste åren, men frånsett någon liten inbromsning blev jag aldrig direkt stoppad. Så länge löpningen flöt obehindrat lät jag det stora omkörningståget rulla på enligt principen “spring ni, era jävlar. Jag tar er sen”.

I slutet av Killingebacken tror jag att jag fick min sista skymt av Freds orange linne på andra sidan fältet. Han öppnade ju marginellt mindre konservativt än jag och klämde första milen en bit under 35 minuter. Själv rullade jag och njöt. In på andra halvmilen började dessutom flytet att synas på kilometertiderna. In mot Lidingövallen visade GPS:en 3:35-fart utan att jag tog i, men med tanke på historiken ställde jag mig på bromsen. Efter att ha fått dricka langad av Kicki, och mentalt stöd av Joel och Malou (och möjligtvis Dannes bror Klingis, lite oklart om han var på plats där) joggade jag stillsamt genom publikleden till en 3:51-km.

Nu började jag notera att ett gult linne med någon sorts stiliserad figur som nästan säkert inte föreställde en skalbagge, fast det var det den såg ut som, hade legat strax före mig i princip från start. Efter Lidingövallen försvann det lite framåt ett tag men efter att ha brottats med mina “det är här det brukar skita sig”-demoner en liten stund närmade jag mig igen. Faktum är att jag omgavs av ett flertal linnen som verkade köra karbonpapper på mitt lopp. “Terrible Tuesdays” och “Victoriuos Health” var två av dem, två stycken Akelelöpare och en tjej från Umeå fanns där också. Men tydligast av alla var Skalbaggen.

Efter milpasseringen på en bit över 41 minuter började allt kännas väldigt bra igen. Ångesten var övervunnen och jag befann mig väldigt tydligt i omkörningsfilen, utan att förta mig och hela tiden med Skalbaggen som anförare. När vi kommit en bit ut mot Fågelöudde och jag låg precis i hans rygg kunde jag inte låta bli att kommentera hur perfekt han päjsade mitt lopp. Någon kilometer senare gled jag om och sade till honom att nu tar jag frontposition, åk med.

Inför 15 km var jag ganska nyfiken på tiden. Jag hoppades att jag skulle ligga kring 61 minuter, vilket skulle ge mig 64 minuter på andra halvan för att fixa 2:05, men när klockan visade höga 62 började jag ana att jag, trots den väldigt positiva känslan, skulle få ganska svårt att nå målet.

In i bergochdalbanan, och jag mådde som en prins. Skalbaggen hade nu fallit tillbaka en bit och jag passerade betydligt fler än som passerade mig. Farten höll sig också ganska hyggligt i början (4:04-4:12-4.13 på km 16-17-18) och jag kände mig oförskämt pigg ända tills jag hunnit en bit upp i den alltid lika överjävliga Grönstabacken. Ytterligare en langning från Kicki gav mig lite extra energi men till kommande år får jag lära mig att inte fylla på fullt i flaskorna. För det första skvimpar det, för det andra lockas jag att dra i mig allt vilket gör att det plaskar omkring onödigt mycket vätska i magen.

Även om jag redan här insett att jag, trots mitt pigga huvud och mina nästan helt fullt fungerande ben, skulle få det tufft att nå 2:05 och kanske även lite tajt att fortsätta knapra 10 sekunder på perset, hade jag nog trott att det nu skulle bli lite åka av. Klockan vägrade emellertid att ge mig någon positiv feedback efter att vi kommit in på den sista milen. Vad detta kan bero på är förstås en fråga för stjärnorna men likafullt gick det långsammare på båda de avslutande halvmilarna än på den ökända bergodalbanan mellan 15-20 km. Detta trots att jag kände mig riktigt fräsch (en relativ term – jag menar fräsch för att vara på Lidingöloppets slutmil). Skalbaggen och jag hade turats om att vara i ledning ett par gånger men när han var på väg att dra ifrån på vägen mot Abborrbacken bestämde jag mig för att skita i klockan och göra det mitt livs mål att ha Skalbaggen bakom mig i mål. Om Terrible Tuesdays och Victorious Health också fick däng vore det tungt på bonuskontot men Skalbaggen var N:o 1.

In mot fiskbacken närmade jag mig lite grann men när eländet väl slagit oss i ansiktet började Skalbaggen att gå. Hallelujah! Dessvärre närmade jag mig knappt trots att jag, åtminstone rent formellt, höll mig springande hela vägen. 25:e kilometern passerades på 4:59 så det kändes som om några av granarna i backen rörde sig snabbare.

Efter fisken är det ju tack och lov äntligen lite snäll bana, med en lång och relativt lättsprungen utförsbacke och flera hyfsat långa släta partier. Skalbaggen befann sig obegripligt nog framför mig igen men jag intalade mig att vi hade haft olika trender genom hela loppet och att det snart kunde växla igen. I en av de snabbaste utförsbackarna mitt emellan Abborren och Karin fick plötsligt Victorious Health kramp och kände sig sannolikt vare sig hälsosam eller segerrik medan han försökte bromsa i nedförsbacken med krampande vader.

Över golfbanan var mitt fokus helt inriktat på Skalbaggen framför mig och när vi nådde Karins backe började han mycket riktigt att gå igen.”Jag är stark och loppet är nästan slut” intalade jag mig och sedan var det bara att gnugga. Den 29:e km passerade jag ganska många men på slutkilometern hade jag en lucka framåt som tyvärr fylldes av ett par lirare som helt enkelt var vassare än jag på slutet. På spurten hade jag flera löpare precis framför men de avslutade också starkt och inget jag gjorde ändrade på avståndet. Skönt att det blev 298:e plats – för ett par år sedan hade jag en liknande spurtsituation och blev 201:a.

2:08:16 känns ju lite fiaskobetonat med tanke på både tidigare prestationer och målsättning. Den kassa tiden beror på två saker: lite bortskänkt tid i början samt en obegripligt seg slutmil. Jag har ju bombat på slutmilen förr och det är sannerligen inte svårt att göra men det obegripliga ligger i att jag kände mig såpass pigg i både kropp och knopp utan att det syntes ett dugg på tiderna. Att kapa 10 sekunder per km där, samt kanske en halvminut på första milen, känns inte som att det borde varit omöjligt. 

Hur gick det mot Skalbaggen då? Jo, jag höll ifrån och slog honom med 12 sekunder. Efter målgång klappade vi om varandra och tackade för gott sällskap. Han hette för övrigt Axel Boreback från Växjö. Jag hoppas att han upplevde att han hade samma nytta av mig som jag av honom men det viktigaste är förstås att det var jag som vann. Åtminstone just den lilla kampen.

4:03-4:05-4:14-3:59-4:11 

3:58-4:00-3:51-4:01-4:03 

4:15-4:15-3:55-4:01-4:04 

4:04-4:13-4:12-4:21-4:31 

4:27-4:28-4:19-4:20-4:59 

4:40-4:26-4:17-4:47-4:01