Som inbiten löpare lär man sig att frukta begreppet alternativträning.

Detta ord antyder för det första att något hänt som hindrar att man löper (eftersom något måste vara allvarligt fel för att man frivilligt ska tillbringa en timme på en träningscykel) och för det andra är det så tråkigt att en begravning framstår som ganska underhållande i jämförelse.

Nöden har ingen lag och ibland får man bita i det sura äpplet. I de lägena gäller det förstås att hitta strategier för själslig överlevnad. Att placera en tv med anslutning till play-funktioner eller DVD framför träningscykeln är kanske den enklaste och mest framgångsrika  strategin jag testat, och med president Bartlett och hans stab som sällskap har jag faktiskt lyckats ta mig igenom ett antal cykelpass utan att dö av leda.

Med detta sagt så finns det faktiskt en sak som är ännu jävligare än alternativträning. Det kallas rehab.

Med rehab är det förstås så att det kroppsliga haveriet inte bara antyds, utan det är liksom själva förutsättningen för att sådan ondska överhuvudtaget ska komma in ens medvetande. Man vet vad som väntar när naprapaten inte ens försöker sälja in övningarna utan säger “det är lika bra att vara ärlig: de här är skittråkiga”.

Nåjo. Halvvägs genom den tredje dagen sedan domen får jag ge honom rätt. Jag skrattar inte ihjäl mig under träningen.