Man skulle kunna säga att det var ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mannen. Eller gubben. Den där rynkiga och halvgrå gestalten som tagit över min spegelbild.

Det var ju egentligen inte mycket till löprunda att yvas över, men har man inte tagit ett löpsteg på flera veckor, och inte en riktig löprunda på över en månad, då är 2,9 km utan akut smärta en riktig succé.

Jag skulle ju inte alls springa i går utan köra en ny skogsrunda på cykeln, med kort stopp för styrketräning vid utegymmet. När jag stannade till vid macken och bättrade på ringtrycket alldeles i början av turen visade det sig dock att 20 år är i mesta laget för ett cykeldäck. Själva däcket började spricka upp på flera ställen och slangen tittade ut och sa hej. Lite som när ett par gamla favoritjeans plötsligt bestämmer sig för att berätta att julmaten var väldigt god.

I och med detta hade de varit optimistiskt i överkant att ge sig ut och hårdköra på skogsstigar, men träna måste man ju om man bytt om. Jag bestämde mig för att testa knät och rullade bort till Tre Kullar vid arenan.  Kort jogg först, och det kändes inget speciellt. Sedan tänkte jag – rätt eller fel – att det är det monotona malandet som är värst så jag kunde lika gärna köra kortbackar över kullarna. Tre varv blev det, sedan avrundade jag med ett par varv jogg på slingan runt kullarna innan det blev styrketräning. Det lockade förstås att köra längre men nu gäller det att skynda långsamt. 

Gymmet och den nyfixade grusbanan över (och runt) kullarna är en riktig gudagåva, för resten! När benen väl sitter fast ordentligt igen ska de nyttjas flitigt. Kullarna är helt perfekta för olika varianter av sprintbackar, mångsteg och andra hyss. Slingan runt, 440 meter enligt GPS:en, blir kanon för olika fartintervaller och gymmet – ja, det kräver väl ingen närmare förklaring.

Hur känns det s#%ans knät i dag då? Jo, det sitter kvar. Lite, lite känning har jag, men inget akut. Kan jag besinna mig och fortsätta med 3-4 km lugnt på mjukt och varierande underlag högst varannan dag under en tid så kanske det finns hopp.

Och så får jag väl köpa nya däck. Titt som tätt vart 20:e år måste man byta, det har jag hört nånstans.