Tre hyggligt nöjda Romaiter poserar efter en PB-slakt i industriell skala. Och detta en ödslig måndagkväll på Gutavallen. Hur kunde det ske? Ja, du får väl läsa så får vi se om det blir några svar.

Almedalsveckan brukar innebära Säpojogg och i fjol tillkom dessutom Almedalsloppet. Två roliga morgontävlingar två dagar i följd, och mot detta var siktet inställt. Men så bestämde sig landets försvarsminister för att den presskonferens som regionen skulle medverka på måste ligga exakt när starten till Almedalsloppet går. Hultqvist ger inte intryck att vara mycket till löpare men lite andra hänsyn än rent säkerhetspolitiska kan man väl ta?

Då återstod Säpo, men helt plötsligt fick jag veta att även detta evenemang blivit inställt. Tydligen var det något om hänsyn till tredje man och här började fjolårsvinnaren rodna lite när han drog sig till minnes de förstklassiga armbågstacklingar som utdelades i porten mellan Donners plats och Tage Cervins gata i kampen om den åtråvärda förstaplatsen.

Det blev helt enkelt att lägga tävlingsäggen i en helt annan korg. En korg jag inte kände till förrän dagen före, så formtoppningen fick vara vad den var. 5000 meter på Gutavallen på måndagskvällen, en tävling med något oklar status men vem bryr sig? För mig innebar det ju en strålande chans att smida medan järnet är varm, det vill säga utnyttja den goda formen för att snygga till perset lite. Perset som är 17:31, eller nåt i den stilen. Eftersom jag aldrig gjort ett 5000-lopp med riktigt fokus, utan bara kört mitt i Lidingöladdningen, så har jag inte riktigt lagt detaljerna på minnet.

Tommy är stark på 5000 och därmed var taktiken klar – i stället för att måla upp någon prestigekamp skulle vi hjälpas åt att få bra tider. Dra vartannat varv, i all enkelhet. Eller kartellöpning, för att uttrycka det på ett annat sätt. Ca 1:24 per varv borde vara lagom och höll vi bara det hela vägen skulle vi hamna på rätt sida av 17:30. Bagarn å sin sida tänkte radera ut ett 35 år gammalt klubbrekord på 15:18 så han blåste iväg tämligen raskt efter att Sunneborn genomfört någon sorts start.

Vi sprang förstås lite för snabbt de första två varven, det hör ju till. Tredje varvet, som var mitt dragvarv, bottnade vi sedan åt andra hållet, på 1:25,10 i jakt på den perfekta kompromissen. Men sedan hittade vi ett helt perfekt flow. Vi bytte position i ingången till bortre kurvan och varven betades av i spannet höga 1:22 till låga 1:23. Att turas om var verkligen ett strålande upplägg för den mentala överlevnaden. Det bröt upp 12,5-varvstristessen till perfekta tuggor och helt plötsligt hade vi passerat 3000 utan att det ens börjat bli jobbigt. Eller i alla fall inte jobbigt på ett jobbigt sätt.

Vi peppade varandra och nu började det kännas tämligen klart att det skulle kunna bli bra tider. Tommy satte ju en helt fantastisk tid på 5000-DM i höstas (17:12), som är totalt ur ramen jämfört med hans övriga PB:n, så distansen passar bevisligen honom. Nu var frågan om även han skulle kunna hota sitt pers.

Näst sista varvet var mitt sista dragvarv och nu började det bli dags att släppa på kontrollen och bara tömma kontot. Jag klubbade in en låg 1:22 och sedan återstod bara att köra all in. Att Tommy skulle bräda mig med detta upplägg var jag nästan inställd på och helt ok med. Hade placeringar varit det centrala skulle jag ha malt på i högre fart på första halvan och möjligen hängt av honom men då hade tiden troligtvis blivit sämre till slut.

Mycket riktigt segade sig Tommy ifrån decimeter för decimeter medan jag försökte åka med bäst jag kunde. Sista varvet landade på 1:19,14 för min del och Tommy gled ifrån med ca 3 sekunder. Vad bidde sluttiderna då? Ja, därom råder en viss tvekan. Min egen klocka visade 17:16 men den officiella tiden blev 17:14, det vill säga pers med 16-17 sekunder. Inte så tokigt av en 45-åring på en såpass snabbhetskrävande distans.

Tommy lyckades med konststycket att skala av en hel sekund på sitt PB och Bagarn hade sololöpt 12,5 varv på 15:09, så mungiporna pekade uppåt. Stålis, som kom in ganska precis mitt emellan Bagarn och Tommy, var väl mer måttligt nöjd men han brukar ju ha en liten dip på sommaren.

Jag utgår från att Ulven ylade hela vägen hem till Träkumla efter att ha spöat mig för andra gången. Förra gången, i Guteterrängen för typ 3 år sedan, var det dessutom nästan målfoto men nu såg även Stevie Wonder vem som var snabbast.