Dagens långpass, kan ja gväl ändå kalla det trots att det var 17km och inte 20!-gick riktigt bra. Men!! Jag är så himla segstartad!!! Det tar nästan 6km innan jag hittar rytmen, tänket och flowet…I början känns allting segt, evighetslångt och hopplöst…men efter 12km ca då är jag inne i det och det går snabbare och snabbare /km…
De sista km går alltid snabbast. Men det är ju då jag känner hur mycket krafter jag har kvar att ge. I början tänker jag omedvetet “Bäst att spara kraft så jag orkar hela rundan”. Svårt att få bort den där spärren och bara köra på redan från början!
Trots en seg start, kom jag som sagt in i tempo efter 12km hahah sen dog min garmin och jag tänkte: hur ha rjag klarat mig tidigare? Plöstligt kändes allt lite meningslöst. jag menar, det syntes ju inte på klockan om jag var snabb eller långsam. Konstig inställning.
Nu sk ajg jobba dagens andra pass och sen ´blir det spinnign intensiv ikväll. 75min.
haha ja det är inte klokt vad beroendeframkallande den där klockan är! Jasså! Trevligt, ja den sträckan springer jag ofta på och försöker tajma in blåsten, men den vänder lite som den vill känner jag längs den sträckan!
Ha ha, finns inget värre än när Garmin lämnar en helt ensam och olycklig under rundan ju! Vem ska tala om vilken puls jag har? Eller hur snabbt jag sprang senaste kilometern? Nä, tack för Teknikens Under! Ser för övrigt att vi motionerar i delvis samma områden; Vejby – Magnarp – Skälderviken är min “hemmaplan”. Fint utmed kuststräckan, om man bara kunde slippa det förbaskade blåsandet:-)