Med en skvätt hybris i blodet så körde jag enligt planen och sprang långpass trots träningsverk i ben och bak! Tänkte att det brukar inte vara så farligt när jag väl kommer igång.

Första milen kändes hyfsat bra. Inledde riktigt långsamt med 7-7:15fart. Efter 15km var jag framme vid platsen där jag tänkte vända och springa tillbaka. Hade haft grym motvind längs kusten från Sibirien till Magnarp så nu vände det. Därmed gick farten sakta men säkert upp en aning.

Har märkt att jag har svårt att hålla jämt tempo på långpassen vilket är frusrerande. I början springer jag lååångsamt. I mitten blir det ett par snabbare km och däremellan ett par långsamma och de sista 5 brukar vara betydligt snabbare.
Vill inte titta för mycket på klockan när jag springer för då känns passet så långt. så jag försöker gå på känsla och ansträngning.

Efter 18km började benen att stumma och det brukar dom aldrig göra för mig förrän i slutet. Så vid 21km var jag hemma hos päronen och snodde en loka i deras garage haha och tryckte i mig ett par vingummi. Satt i solen och vilade under tiden men ville inte bli för kall så det varade inte länge men tillräckligt.

Att starta igen och veta att jag har 7km kvar var ett mentalt berg att bestiga. Jag var redan färdig för räkning och benen var sega. Men bytte lista till min “speed” lista och fick upp flåset. De sista 3km var rena mardrömmen och jag hade aldrig fullföljt dagens pass om jag inte hade anmält mig till köpenhamn.

Nu har jag ätit två mindre middagar med 2h mellanrum och ikväll ska jag på spinning. VIlket jag inte heller hade gått på om inte jag bokat det passet med en vän. Då kan och vill jag inte vara den som bangar.