På eftermiddagens pass kom min lilla dipp. Kände verkligen ingen motivation eller lust till att plåga mig själv mer. För vilken nytta liksom?

Som tur var, är jag inte ensam utan fick duktigt med draghjälp idag. Orkade inte tänka utan fick bara dagens övningar med vikter för mig och lyfte vad som lades på. Ganska skönt, men som sagt inget driv eller motivation.

Frontböjen hade jag fixat 60 som Gustav sa: om du bara skärper dig. Men jag kunde inte skärpa mig utan satte mig på baken.

Sen i snatchen fick jag direktiv om att köra snabbare höftrörelse. För jag hade höften med men var för långsam och då får jag inte den hjälp höften ska bidra med. Efter mycket om och Men fick jag några “bra”, eller snarare “bättre”.

Sen mördarövningen. på varannan minut i 12min(tidsstress) orkade inte stressa heller. 5 benböj på 80%av max. 55kg. bra rygg i djup fick jag höra. Orkade inte bry mig. Så illa var det.

Det där med att var målinriktad har ju sina fördelar. Men när målet är uppnåt, spelar det ingen roll att man har andra mål i sikte, för det blir ändå någon sorts tomhet efteråt. Bara att acceptera och gå vidare. Ta hjälp av de som är runtomkring. Även om jag under dagens pass hade svårt att hålla humöret uppe, blev jag ändå påmind tack vara de andra, varför jag gör det. För att jag älskar det.