Hade den känslan i kroppen hela morgonen att det skulle gå idag. Såg bilder framför mig och spelade upp för mitt inre hur lätt den skulle kännas och hur snabbt fingertopparna släpps upp.

Inledde med lite lätta reps upp till 40 och sen struntade jag i att sätta klocka utan körde efter känsla. Ökade 5kg i taget och när jag var på 50 så missade jag. Av klantighet. Så jag bara reste mig och körde den igen.

Sen 55 , 60 och den var tveklös och stabilt. Så jag behöll den känslan och vilade och sen satte jag filmkameran för jag visste jag skulle sätta den och då måste jag ha det på bevis för G hade aldrig trott mig annars.

Klarade den galant. Ångrar lite att jag inte testade mer. Men ville samtidigt inte sabba känslan av lyckat lyft och självförtroende för möjligheten till 70 som ligger runt hörnet! För så bra kändes det.

G gnällde på att jag gick för mkt runt stången innan jag lyfte-du väntar alldeles för länge och sätter igång en massa tankar. Bara in och lyft. Och det har han väl rätt i.

Kvällens pass var lite ” gör det jag känner för av veckans program”. så jag betade av bänkpressen som kändes sjukt bra faktiskt. 60 var mitt max efter skadan och nu, tre veckor senare kör jag 10 set med 3or på den vikten. Utan risk för miss. Hade tom stop.

Sen övade jag en massa pullups. Fredde och Robin kom in och de är grymma atleter så de gav mig lite tips. Framförallt ett tips gav mig en såndär härlig Ahaupplevelse. Har alltid trott att man ska upp med knäna men när jag höll benen raka så fick jag helt annan känsla! Härligt.