Stod på öronen vid ålkistan ungefär, efter ungefär 10km. Annars var det en hyfsad runda runt Brunnsviken. Jag sänkte farten efter vurpan, jag tror
jag kan ha stukat foten. Efter att jag for i backen satt jag stilla i säkert tio minuter och väntade på att foten skulle tala om för mig om den var brukbar eller ej, jag klämde på den och undersökte den. Var den varmare än den andra? Tänkte den svullna nu? Stod prövande, testade att gå. Joggade sakta. Inga problem, utom om jag provocerade fotleden genom att vrida den till ytterläget (samma position som jag klev snett i alltså).

Jag var väldigt medveten om att smärtan kanske inte kommer på en gång, det var därför jag tog så god tid på mig. Meningen var ju att jag skulle fortsätta ytterligare 16km. Så det var med stor försiktighet och extrem nojighet jag fortsatte, trippandes med korta försiktiga steg. Långsamt.

För säkerhets skull skaffade jag, på inrådan av Kristina, ett fotledsstöd. Jag är osäker på statusen nu flera timmar senare. I vissa lägen gör det ont, men för det mesta känner jag nästan ingenting utom att det där stödet sitter som berget. Jag ser ingen uppenbar svullnad och inga missfärgningar.

Det som besvärar mig på riktigt är stället där jag klev på den höga roten, en vass och spetsig sak som stack rakt upp ur marken. Den gick upp rakt i hålfotens insida strax framför där hälkudden börjar, på “hälsporre-punkten” (den alla säger att de får ont i när de får plantar fasciit) och det var det som stjälpte fotleden i sidledes. Hade jag haft A5:orna hade jag nog brutit något, nu hade jag tjockskorna med jättesulorna, och tur var väl det. Men punkten där jag trampade i roten är ordentligt öm fortfarande.

Fast det, liksom allt annat, går väl över.