Planen i sista Vintercupdeltävlingen var i all enkelhet att hänga på Henrik och se hur långt jag överlevde – någon chans på totalsegern hade jag ju inte så skit samma om det gick åt skogen.

Planen sprack direkt, eftersom Henrik var sjuk. För säkerhets skull var Fred bortrest och Stålis funktionär så det var bara Bagarn i spets, och en sådan dödslängtan hade jag inte att hans rygg var ett alternativ.

Frågan blev då – hur mycket tänkte Olof bjuda upp till dans?

Inte ett dugg, visade det sig. Jag drog iväg i full fläng bakom Bagarn och fick en lucka bakåt i princip direkt. Utan Henrik eller någon annan mer jämnstark löpare som referens var det svårt att bedöma farten – de här farterna ägnar jag mig ju bara åt en gång om året.

Man ska alltid betrakta momentanfarten på klockan med viss skepsis, så när den första kollen visade 2:45-fart efter 500 meter behöver det ju inte ha stämt helt, men snabbt gick det. Mjölksyran började göra sig påmind redan där och då är det ju en bit kvar, så att säga.

Långa rakan i motvind är inte mycket att orda om. Det gick (med mina mått) snabbt och det gjorde ont. När det pep till för en km visade klockan 3:07 och nu var bara frågan hur hårt jag skulle buklanda. 6:23 från i fjol borde gå att slå, men då måste man lyckas ta sig i mål.

Vid sista 90-graderssvängen 300 meter före mål sneglade jag bakåt och konstaterade till min oerhörda glädje och lättnad att ingen verkade vara på väg i kapp. Tur, för nu var det där momentet med ena foten framför den andra ruskigt svårt att upprepa. Mina Hattori verkade väga minst 10 kilo styck.

Jag är osäker på om jag någonsin sprungit en kilometer snabbare än 3:07, och med tanke på det var det ju inte så illa att kunna klämma en till i 3:20-fart, men sluttiden 6:28 var ju inget vidare. Det spelade å andra sidan inte så stor roll.

Efter målgång lät målområdet som ett TBC-sanatorium. Tunga, rosslande och lidande hostningar hördes både här och där, så det var nog fler som tagit i. Tommy, till exempel. Efter att ha blivit helt frånåkt i starten jobbade han sig tillbaka och slog faktiskt Olof till sist. Luckan till mig var inte många sekunder men något direkt hot var det aldrig.

Bagarn seglade jämnt och snabbt iväg och klockan stannade på 5:51, en tid ingen varit närheten av sedan 90- eller kanske rent av 80-talet. Med sällskap och utan motvind hade det säkert kunnat gå ytterligare några sekunder snabbare, så Fred och Stålis får nog ligga i om de ska slå unge Antonsson i år.