www.thesuperjudge.wordpress.com

Tänkte att man fr o m måndag den här veckan skulle köra ngn slags avstamp inför Iron Man Austria. Är ju nästan precis sju månader kvar till D-Day. (”nästan precis” är för övrigt ett underligt uttryck slår det mig, men skit i det). Därmed funtar jag på att va lite flitigare med att gå igenom vilken träning det blivit. Intressant? Antagligen inte det minsta! Men har man nu ändå en blogg ämnad nörderi så varför inte gå all-in.

Denna sju-månader-kvar-till-IM-period inleddes med ett bra sim-pass minsann. Hade, för första gången på alldeles för länge, lurat med mig ”min” instruktör! Skriver lurat eftersom han antagligen mellan (de alltför sällsynta) gångerna hinner glömma vilket hopplöst fall jag är.

Men satan va nyttigt det va att få ner honom i bassängen igen. Sköjjer du att han har en del att arbeta med. Det var ganska många gånger han sa ”Ich will NICHT ”dein” Kraul sehen”. ”Mein” Kraul va med all (o)önskvärd tydlighet inte mkt att hurra för. Själv tyckte jag att jag stilat som faaan när han bad mig att köra ett par längder för att minnas var han hade mig. Man undrar ju vad han hade sagt om han sett mig när jag inte va helt pigg samt inte gjorde mig till för att verka schnygg i vattnet. Haha. Stackarn… Om han bara visste vilken talanglös schnubbe han hade att göra med när det kommer till simning.

Men… Det blev rejält mkt bättre under passets gång, hör och häpna. Det är ju egentligen otroligt hur mkt små detaljer gör. Men samtidigt lika otroligt hur jobbigt det är att rätta till dessa detaljer när man inte ens hittar de musklerna man ska använda. Frustrerande. Små (som väl borde va större) jävla muskler i ryggen som lyfter släpande ben å en slapp röv. Saker man kan hyfsat fattar man ju precis hur man, med bara en liten ändring i spänning av rätt muskel etc., ska ändra på. Men här… Jävel va svårt. Å va trött man blir snabbt när man spänner sig på fel sätt.

Men icke desto mindre finns hopp. Om jag bara e disciplinerad nog och inte faller in i ”mein Kraul” när jag inte har tränare med mig. Hehe. Den risken e dock uppenbar. Inte minst eftersom det jämt e så förbannat fullt av tjockisar som man måste kryssa mellan i pool-helvetet å då tappar teknik.

Seriöst, en av de grejer jag hatar mest med att simma e alla muppar som kryssar som om de ägde bassängen. Eeeeh… Ungefär så som jag gör alltså i förhållande till de (många) som simmar bra mkt bättre än mig… Med undantaget att jag inte ens har vett att agera som jag äger skiten utan kryssar runt å e i vägen ändå mest hela tiden. Bara för att jag suger på att simma.

Icke desto mindre: jag kastar ett stort bowlingklot i växthus här och står fast vid att jag tycker det e apa-jobbigt att simma för att det e så mkt kärringar å göbbar i vägen! Att jag inte e ett dugg bättre själv skiter jag i. Haha

Åter till ordningen: tog tid på 100m i lugnt tempo, d.v.s. som jag utan problem skulle kunna hålla (tror jag, ja) i åtminstone 1000m utan att va inslingrad i neopren för 4 papp, samt på 25m så fort jag kunde (vilket ju inte va så värst fort alls utan mest då som en skadeskjuten myrslok som ålade sig framåt). Alltså:

100m i ”ca 1000m-tempo”: 2:28:30 (nej det e fan inte snabbt, jag vet)

25m så fort jag örka: 25:30 (det e väl IronMan-sträcka-tempo för de flesta andra glada IM-amatörer, fifan)

Jag skyller dessa kassa tider på tre saker:

– Jag kan inte simma (vilket jag tror jag redan har påpekat)

– Vändningarna tar tid och kostar mig rytm, d.v.s. fart. (Bara att hitta upp till ytan igen e ju knepigt…)

– Jag e ju närmast episkt kass på att simma utan våtdräkt. (Jag när ngn slags osund, på gränsen till pervers, kärlek till min våtdräkt som vore den lösningen på alla mina sim-problem)

Det känns ju i det här läget f ö nästan larvigt att ha en tränare som simmar på rygg under vattnet 25m å kollar hur man simmar. Detta på två sätt: dels borde man väl ha tagit i kaklet på andra sidan snabbare än en ryggsimmare under vattnet som tar sig tid åt att såväl göra tumme upp eller tumme ner och försöka instruera via bubblor som att kolla lite åt sidan på nån bröstsimmande bikini-brud (som nästan simmar lika snabbt (långsamt) som mig). Dels kan man ju undra va dom andra i bassängen tänker: Va i all världen håller han den där skäggige karln på med? Egen tränare och triathlon-tights som säkert kostar mer än ett årskort på simhallen å ändå örker han knappt mer än fyra längder i kort bassäng…

Nåja… Ngt ska man ju va riktigt kass på också och det kan bara bli bättre from here. Jag ser dock fram emot förbättringar i min simkapacitet med viss skräckblandad förtjusning. Förvisso vill jag så klart bli bättre på att simma. Som det e nu e det ju rätt pinsamt att komma uppkrypande bland de sista 10 procenten när man ändå är hyfsat seriös med sitt tränande (samt garanterat har den dyraste cykeln av de som är kvar när man väl kallsupat sig igenom simningen). Dessutom skulle jag verkligen vilja känna att jag inte behöver va rädd för att inte ens fixa simningen om den blir utan våtdräkt, vilket jag just nu kan känna när det gäller fulla 3860 meter.

Men å andra sidan är det nästan positivt mentalt inför cykling och löpning att va så kass på att simma. Jag oroar mig, egendomligt nog, knappt alls för cyklingen och, om möjligt, än mindre för löpningen. Alla som pysslar lite med triathlon vet ju dock att detta onekligen är att lura sig själv å det grövsta, närmast på gränsen till farligt. Hur kass man än må vara på simning så är det den enklaste delen av en Iron Man. Den tar kortast tid och den ligger först. Att va så till den milda glad upphetsad och over-the-moon över att ens komma ur vattnet att man ”glömt bort” att oroa sig för att det sedan är 180 km cykel och 42,2 km löpning kvar, känns som ett ngt verklighetsfrånvänt sätt att närma sig en IronMan. Men just nu är det faktiskt så. Jag e så fokad på att va rädd för simningen att jag formligen tok-längtar till att få sitta å gnida min hockey-rumpa mot en hård sadel och käka äckliga gels å dricka skum sportdryck i arton mil. För att inte tala om att jag redan nu så här sju månader innan kan få rysningar av att tänka på hur förbaskat gött det ska bli att få dra på sig löpardojjerna. Eeeeh… Det kommer nog inte alls bli så där gött. Att springa en hel marathon. Efter 18 mil på cykel.

Ok… so far gårdagens träning samt filurandet kring simning. Vad gäller träningen fram till D-Day kommer det dock inte att bli frågan om att träna efter ngt program. Inte ens nu med bara sju månader kvar. Det passar mig dåligt både vad gäller jobb (eftersom jag reser så mkt i jobbet och helt enkelt måste ta den träning jag ev hinner med när jag e borta) och hur jag känner för att lägga upp det rent träningsmässigt.

Målet e så klart att göra en så bra tid jag kan i slutet av juni. Men det får inte gå ut över hur jag gillar att träna. Och jag tror (läs: hoppas) att jag redan har en nivå som e hög nog att överleva en IM på en ngt så när tid. Vad ”ngt så när tid” är, är ju så klart högst relativt. Men jag ska ju erkänna att jag inte e där bara för att ta mig runt på 15-16 timmar. Jag ska åtminstone ner på någonstans mellan 11:15 och 11:45 på min IM-premiär. Tänkte jag asså… (Jag har redan en massa bra ursäkter för det fall detta inte skulle gå vägen; varmt som satan i södra Österrike i slutet av juni, non-wetsuit swim, 1600 höjdmeter på cyklingen, behövde gå på dass 5 ggr osv, etc.)

Nåväl: detta innebär att jag alltså inte har för avsikt att sluta åka längd i vinter i utbyte mot att sitta på en träningscykel hela tiden. Längd e på tok för najs för att hoppas över. Däremot hoppas jag kunna öka mängden mountainbike nu under vintern i skogarna runt Wien som sällan blir alldeles för snötäckta utan snarast är som fina svenska sen-höst-skogar. Det e klockren intervallträning på cykeln. Samt försöka va lite mer seriös i bassängen då som sagt. Löpningen har jag redan bra bas på så den ska jag mest försöka hålla kvar på hyfsad nivå. Är faktiskt inte särskilt orolig för löpningen tack vare att det gått hyfsat på Swiss Alpine ett par gånger. Vet man att man kan kuta (delvis gå/krypa/hasa) 79 km med 2800 höjdmeter så vet man att man har ett bra utgångsläge att fixa en 42,2 km efter en, förvisso ytterligt rejäl, cykeltur. (Döm om min förvåning när jag får käka upp denna löpar-självgodhet om jag väggar efter 30 km den 29 juni…)

Mängden träning ligger nu på ca 7,5 timmar i veckan. Målet är att höja detta något med hjälp av långpass på längdskidor samt cykelpass när våren kommer. Men inte till några bisarra mängder. Det är inte tanken med det här projektet. Så jag kommer sikta på att fr o m nu snitta ca 9 timmar i veckan. Jag ska här erkänna att jag har för avsikt att även regga ski-touring/skid-alpinism, eller va man nu säger på svenska, som jag hoppas det blir en del av i vinter. Med hjälp av denna lågintensiva träning som tar en satans tid hoppas jag att hitta många minuter att regga på Funbeat. Hoho… Nej men mer seriöst: toppturande (som det ju heter kom jag på nu) är faktiskt inte alls dumt att använda sig av som långpass i combo med ett alldeles ljuvligt vinterdagsäventyr.

Nog om det. Nu blir det en timmes intervaller på löpbandet. Borde väl kuta ute egentligen nordbo som man är, men det där gymkortet e ju så dyrt att man måste förvilla sig in där också då och då.