Blir tokig. På dagens pass tränade jag och G.  Jag ser inte honom som “min coach” utan mer som träningskompis som jag frågar om råd ibland eftersom han känner mig väldigt bra och vet mina styrkor och svagheter. 

Idag tränade jag hspu. Började köra lite själv eftersom han bara stod och körde annat. Då säger han att jag borde mäta upp linjerna för standarden. Men pallade inte det då jag glömt hur dom var. Sen var han på mig igen om det att det inte är någon mening att öva om jag inte gör det som det ska vara. Men där hade han ändå lite fel, för jag hade aldrig hittat tajmingen med väggen om jag inte övat utan standard först!

Sen gjorde jag ändå som han sa och mätte upp mot väggen. Och började öva. Men det är så svårt att öva själv när jag inte vet hur det ska kännas . Han hjälpte till då och då och puttade rätt mina händer, men jag var ändå inte över linjen med fötterna i slutläget. Fast det verkligen känns som jag är helt utlåst. 

Han menar på att jag ska hålla händerna närmare. Sen måste jag ha dom lite längre fram. Sen tog han fram en pinne och mätte mitt pressgrepp och så fick jag försöka lite därifrån. Klarade någon då.Men fortfarande är det så frustrerande att inte hitta. Och jag hatar känslan av att inte göra godkända reps.

Var nära på att lägga mig ner och böla i frustrationen. Men behärskade mig och svor lite istället. Känns bara så hopplöst ibland. Varför ska det ta sån tid att hitta!!!

Men sen försöker jag påminna mig om att jag precis har lärt mig göra övningen och att jag inte kunde den i februari…så på dessa månader har jag ändå kommit en bit på vägen. Idag kunde jag utan att tveka ställa mig på handstående och direkt gå ner i startpositionen och göra därifrån. Vilket jag inte kunde i början utan fick börja från knäna. Så jag är en bit på vägen. 

Och jag tror inte G hade hjälpt mig om jag inte hade kämpat som jag gör nu. Men samtidigt är han alltid så petig och oresonlig. Enligt honom måste jag hålla händerna så som han visar. Även om det inte känns naturligt för min axelrörlighet. För han menar att jag inte klarar standarden annars.  Jävla standard att ställa till det. 

Såhär är det alltid för mig. Att jag blir såhär frustrerad och då finns det två vägar ut. Antingen ger jag upp och skiter i det. 

Eller så tänker jag att jag ska fan visa att jag kan. Och jag vet att inget mål som är lätt att uppnå är ett roligt mål. Måste ha lite motgångar för att komma vidare.

Ett steg tillbaka och hitta standarden…sen två steg fram kanske. För nu får jag börja göra singlar igen på hspuen….och göra dom riktigt snyggt.