Det är kanske fantasilöst, men Stockholm marathon blir vårens stora mål igen. Anmälan gjordes förra veckan och nu finns det mål och mening igen – även om målet just nu känns ganska avlägset.

Ska jag lyckas ta mig ner under 2:50, och gärna 2:48, finns det inte så många genvägar att hoppas på. Marathon är, som tidigare påpekats, ingen utpräglad tursport. Men denna höst har hittills sett bra ut. Kunde jag uppnå det resultat jag gjorde sist med full träning först framåt januari så borde jag ha ett visst försprång nu.

Förra hösten låg jag och slirade kring 5 mil, lite upp och lite ner. Inte var det mycket till fart i benen heller. Senaste månaden har jag legat stabilt på 7 mil och en vecka över 9. Jag låter medvetet bli att köra särskilt mycket fartträning men när jag inte kunde hålla mig i söndags dunkade jag in km-intervaller kring 3.30 utan större bekymmer så det finns nog att plocka fram.

Det finns två “hot” – det ena är det gamla vanliga, det vill säga skador. Jag har nu fått vara skadefri sedan sommaren -10 och så vill man ju att det ska förbli. Senaste veckorna har jag haft en lite oroande känning i hälsenorna som framför allt ger sig till känna i inledningen av passen. Sedan jag blivit varm brukar det inte vara några bekymmer utom möjligen mot slutet igen, om jag håller på länge. Det är egentligen inget stort problem i och med att det går bra att springa ändå, men i bakhuvudet gnager oron för att det ska vara en varningssignal och att något är på väg att gå sönder.

Det andra hotet är högst trivialt och årstidsbundet – det är så jävla trist att springa långpass så här års. Övrig träning är så gott som alltid en njutning men att ge sig ut i mörkret och i sin ensamhet gnugga runt i nästan två timmar i gatlyktornas sken är inte särskilt inspirerande. Musik vore kanske en lösning men jag har alltid undvikit det tidigare. Vi får se.

Sällskap vore förstås den trevligaste lösningen – det märktes inte minst igår när jag helt plötsligt fick sällskap av Fred på första milen. Men då måste man synka sig med andra vilket gör det hela mer knepigt att få in i familjelivet.