Det skulle bli tre mil i går, så var det bara. Om det skulle ske morgon eller kväll hade jag inte riktigt bestämt men när vi kom i säng tidigt ställde jag klockan på 5.30. Hardcore.
När jag vaknade 10 minuter före alarmet förkunnade telefonen regn, och på himlen utanför fönstret var det kolsvart. Jag bestämde mig för att somna om och ta tag i situationen på kvällen.
Men det tyckte inte den lilla flugan i rummet. Efter fem minuter gav jag upp och kravlade mig upp ändå. Och jag får väl tacka flugan, för det visade sig bli en strålande vacker morgon.
Däremot var mina höfter kraftigt emot projektet och under hela den första milen övervägde jag allvarligt att kasta in handduken. Jag valde St. Olofsholmsvägen för att ha närmare tillbaka om smärtan tilltog, men när avtagsvägen mot Smöjen och hemåt dök upp efter cirka 8 km ville jag ändå försöka gneta på. När jag lämnat asfalten och kommit in på grusvägen över Hellvis eget Serengeti kändes det plötsligt lite bättre. Om det var för att jag började bli mjukare i kroppen eller om det var den mer omväxlande och mjukare löpningen ska jag låta vara osagt.
Nästan framme vid kalkbrottet i Hide bestämde jag mig för att följa vägen söderut, den som jag alltid undrat vart den leder. Efter några hundra meter mötte jag en riktigt ståtlig räv som rusade över vägen några meter framför mig. Vägen delade sig igen och jag tog den mindre som ledde ner mot havet. Jösses, att jag aldrig sprungit här förr! Perfekt stig och underbar utsikt över Hideviken bort mot Slite.
Till sist kom vägen fram till St Olofsholmsbrottet och mynnade ut på “stora” vägen precis där den tar slut ute vid naturreservatet. Uppe på höjden vid kapellet flödade morgonljuset och utsikten i tre väderstreck fick mig att fundera på kamerainsatser. Men bilderna brukar aldrig göra verkligheten rättvisa, så jag sög i mig intrycken och fortsatte.
Nu började det kännas att det kanske skulle bli ett fullbordat långpass ändå. På omvägar, för att undvika asfalten, tog jag mig hemåt så att jag klev upp på trappen just som tanten i fickan sa “tjugo kilometer”. Jag hämtade Yatzy och så sprang vi gemensamt ut till Smöjen och tillbaka. Tre mil, så när som ett par hundra meter. Men när snittade jag över fem minuter per kilometer senast? Har det någonsin hänt?
Snyggt jobbat. Se det så här, går det långsammare så blir det mer i tid räknat på samma sträcka och det är väl själva grejen med långpass. Desstutom sa/skrev någon med lång erfarenhet (vilket jag har svårt att hålla själv) att riktiga långpass skall ligga i fart 60 – 90 sek långsammare än tävlingfart på milen. Dock med tillägget, att för marathon träning kan man med fördel lägga in delar med farthöjning i dessa pass. Rätt eller fel …? Jag tror det viktiga är tiden inte farten på dessa pass och vid toppning lägger man helt enkelt in lite snabbare partier i långpassen. Nu sa jag säkert inget som du inte redan visste, men det är väl ett försök att få dig att inse att det passet verkar ha utförts bra och det kräver lite extra både av huvud och kropp att köra hardcore dvs så tidigt på morgonen. Tummen upp!