Intressant artikel i sin helhet, men det som slog an ordentligt hos mig var det här:

The consequences of pushing past that point are different for every athlete, but OTS can affect everything from hormonal balance to neurological function. Some athletes describe mysterious pains, loss of appetite, and diminished libido. Others experience strange heart arrhythmias or a debilitating staleness in their legs. (One runner told me that for days on end he couldn’t get his heart rate below 130 beats per minute.) Researchers say that OTS can mimic a host of diseases, including leukemia. But the most common symptom described by athletes is simply an ineffable, confounding lack of ability.

Jag kastade mig över “Lore of Running“, och det var väldigt intressant och läsvärt där också. Fast det viktigaste jag tar med mig från artikeln och boken är ändå att det finns möjlighet att kroppen återhämtar sig. Bara jag har tålamod och lyssnar på kroppens signaler.

Sen mest berömde som drabbats av överträningssyndrom, Alberto Salazar, drabbades så hårt att han inte längre kunde springa mer än en halvtimma, sen började han må dåligt. Han slutade inte springa för att han blev deprimerad, han blev deprimerad för att han inte längre kunde springa. Jag tror inte att det här är begränsat till eliten, tvärt om misstänker jag att det är vanligare bland motionärer som jag som ökar dosen för snabbt, för mycket och pressar sig för hårt under en för lång tid och utan tillräckliga kunskaper.

Så nu gör jag det enda jag kan göra, sover allra minst 8 timmar varje natt och äter nyttigt, varierat och massor av frukt och grönt – ekologiskt givetvis. Vilar tills kroppen är sugen på träning, och låter det vara bra med det.

Jag har sprungit några gånger på senaste tiden, bara för att jag varit sugen och det har känts jättebra. Fast jag litar mer på Garmin än mitt eget omdöme, förra passet noterade klockan att det var skyhög “training effort” och återhämtningsrådgivaren påstod 48 timmar trots att jag upplevde det som ganska enkelt. Jag var lite flåsig och svettig, men absolut inte trött på något vis.

Men jag är inte så dum att jag går på den lätte igen, inte än i alla fall. Någon guldfisk är jag inte. Så jag litar på Garmin, och vilar även trots att jag känner mig springbar snabbt igen efter ett så “lätt” pass. Jag läste dessutom i “Lore of running” att återhämtningen gick i faser, och att även efter att atleterna själva tyckte de var okej igen så var det värden som inte återgått till det normala. Det tog fler veckor än atleterna själva visste innan alla siffror var rätt igen, i hormonbalanser och vad det nu var han mätte. Tålamod, helt enkelt. Vila, tålamod och lust, verkade vara nyckelkomponenter.

Har du inte läst boken “Lore of running” av professor Timothy Noakes, så gör det. Det är mycket intressant läsning om löpning i den, även för en motionär som jag.