Det var dags nu. De blå skönheterna åkte ner i väskan tillsammans med löparkläderna och så gav jag mig av till gymmet. Löpbandet kallade. Det kändes att benen inte var raska och alerta men jag hade ändå bara tänkt lufsa lite, inte springa fort. Det blev inte så fort heller, fast jag mös ganska länge, det var så skönt att tassa fram på bandet även om strumporna skrynklade sig så att jag fick stanna och dra dem till rätta två gånger. Hade en liten sten i skon också som jag aldrig fick någon ordning på.

Men det gjorde ingenting, för när blodcirkulationen kom igång i benen flöt det. Jag höll mig borta från fartknapparna, väl medveten om vilken otjänst jag skulle göra mig om jag rörde dem. Disciplinerat höll jag mig i skinnet och sprang bara en mycket kort avslutningsbit i 6:40 min/km, det rörde sig om kanske 30 sekunder eller så. Inget som inte benen bredvilligt gick med på.

Stretchade inte, men jag satt och töjde lite försiktigt för att känna att allt satt där det skulle och att jag är okej. Mer statuskoll än stretch kan man väl säga. Vaderna är trötta men återhämtar sig raskt, stora lårmusklerna är fortfarande genomtrötta och lite ömma, insidorna och utsidorna är okej, höger baksida lår är okej medan vänster baksida lår fortfarande är ömt.

Lite småskavanker med andra ord, men inget som inte god mat och aktiv vila råder bot på. Jag tuffar på lite sakta så känner jag när benen tycker det är dags att öka tempot igen. Tar jag det lugnt kommer det att gå bra. Jag kanske byter något löppass mot motionscykeln, bara för att skona muskelfästena lite men som det kändes idag så behövs inte det. Jag är ganska okej efter omständigheterna, och det är jag nöjd med.