En sällsynt löpning, den gick nämligen i lugnt tempo! Det brukar jag vara dålig på. Jag sprang med äldsta dottern som inte är en van löpare så då var jag ju tvungen att tänka på tempot (det är just det jag är dålig på!). Hon höll hela vägen runt och stannade inte en gång. *stolt*

Det var trevligt att ha sällskap för en gångs skull, för det mesta springer jag ensam annars. Det var lite ovant att behöva tänka på tempot däremot, att hålla ett jämt tempo är jag redan från början dålig på men jag är ännu sämre på att anpassa det till någon annans behov. Hare är jag inte bra på att vara, än i alla fall. 🙂