Idag skulle jag bara springa lite lätt, inget jobbigt och det skulle bara vara mys. Sån löpning gillar jag, det kanske var därför det gick så lätt. Jag vet inte, jag vet bara att jag stortrivdes på löpbandet idag, fötterna formligen flög fram. Jag blev inte flåsig eller ansträngd, bara lycklig. Milen på knappa 66 minuter är i vanliga fall inte återhämning, men idag kändes det lätt. Jag fick hejda mig från att börja spurta för tidigt – det började jag fundera på redan vid 5km! 🙂

Det blev aldrig jobbigt, jag blev svettig men aldrig trött. Jag kände aldrig av några skavanker heller, varken trötta vader eller puffiga blåsor. Idag var jag och löpbandet bästa vänner. En så underbar löpning hade jag aldrig fått om jag hade vald modden och slasket ute, så idag valde jag rätt. Och nej, jag är inte intresserad av något “utelöparnas gospel” en gång till. Jag erkänner nödvändigheten av att springa ute ibland men det är också så långt jag kan sträcka mig. Någon njutning är det knappast så länge det ser ut som det gör ute. Så det så 🙂