Sommarens race blev i mångt och mycket tvekamper mot Grönwall Jr. Efter att tidigare alltid haft Joel tryggt bakom mig hade våra utvecklingskurvor, plågsamt nog, korsats på ett för mig mycket ogynnsamt sätt.

Säpojoggen gav en fingervisning, men den kunde jag vifta undan med att 1500 meter är en jävla skitsträcka som ungtupparna kan få rusa ihjäl sig på om de vill. Vi mer distingerade löpare vill ju ha tid att liksom komma in i loppen innan de tar slut.

För att renodla tvekampen hade vi skickat resten av Roma IF (utom Tommy) till Bermudas, så inga störande Henrikar, Danielar, Fredar eller Olofar kom i vägen för våra uppgörelser.

Rond 1 utkämpades på Jungfruloppet. Övrig konkurrens utgjordes av fjolårsvinnaren orienterar-Lindskog samt Marcus Larsson, som ju båda riligtvis skulle försvinna i fjärran. Efter en försiktig start infriade Lindskog förväntningarna och älgade iväg in i skogen för att inte synas till igen förrän efter målgång, men Marcus fortsatte att ligga lågt. Han, Joel och jag (samt en alltför optimistisk annan löpare som tvärdog nånstans på vägen) höll ihop till första vätskan där jag hamnade några meter efter. Dels för att jag drack och dels för att jag fick hiva mina skitsolglasögon som gjorde mig blind så fort det växlade från sol till skugga.

Luckan till Joel var inte stor, men jag lyckades aldrig riktigt täta den igen utan 5 meter blev 6, osv. Även Marcus började nu så smått glida ifrån.

Vid 9 km var luckan till Joel ca 10 sekunder, men den hade stadigt växt och jag kände inga tendenser till att jag skulle orka komma ikapp. Där gjorde jag en snabb avskrivning av hela projektet och inledde i princip nerjoggen, allt för att kunna vara i form till nästa lopp, två dagar senare. 4:a i mål och rejält långsammare än i fjol – även om tiderna inte är fullt jämförbara eftersom starten var tillbakaflyttad något hundratal meter.

Två dagar senare i När (i sol och värme!) var jag revanschsugen men samtidigt illavarslande uppgiven. Jag tänkte dock göra ett seriöst försök, både att slå Joel och att springa sub 36. Starten visade på bra toppbredd för det var en rejäl skara som drog i väg före oss båda och farten blev nog lite häftig inledningsvis. Joel och jag växlade lite inbördes ledning första två kilometrarna innan jag lade mig i hans rygg.

Det höll tyvärr inte utan redan efter 3-4 km började jag släppa en växande lucka och tyvärr funkade inte heller pannbenet som det skulle. Utmed den evighetslånga raksträckan tillbaka efter att ha rundat golfbanan växte avståndet i takt med att min fart i princip upphörde. Det var varmt, det var jobbigt och det gick sakta. Med två km kvar hörde jag någon som närmade sig bakifrån och jag tänkte försöka hålla honom bakom mig men en bit in på slutkilometern sprack det. Det var sista luften i min ballong och slutet blev sömngångaraktigt. 37:23 kändes riktigt jävla dåligt – 1:08 sämre än i fjol – och att bli uppropad som bäste gotlänning var en klen tröst.

Joel vs Gubbjäveln 3-0 således, men jag hoppas inte det var sista livstecknet från min inneboende fartfantom. Jag behöver främst två saker: lite mer kvalitetspass med ordentlig fart samt ett nytt och tjockare pannben. Främst det sistnämnda, för det har gått som en röd tråd genom årets tävlingar att jag viker ner mig när det börjar bli motigt. Jag som oftast tidigare kunnat kämpa tills omgivningen börjat fundera på att ringa ambulans blir nu bekväm och ids inte riktigt ta i. Och så kan vi ju inte ha det.

Tack och lov är ju riktiga kvalitetspass bra även för detta. Så det kanske ordnar sig. I takt med stigande ålder och krympande maxfart behöver jag ju mer envishet, inte mindre.

DM på 10 000 meter blev ett litet försiktigt fall framåt. Visserligen sket sig sub 36-försöket även denna gång, och visst hade jag en avtagande kurva men det blev trots det mitt näst snabbaste millopp någonsin. Visst, 36:54 är mer än en halvminut långsammare än fjolårets Viruddenlopp, men det var ett steg i rätt riktning. Det var dessutom ett riktigt ensamlopp där varvningar gav den enda chansen till ryggkänsla. Det gör naturligtvis att det blir svårare att hålla farten uppe när tröttheten kommer, vilket den tyvärr gjorde redan efter cirka 10 varv i det 3:36-tempo som krävs.