Var planen med dagens pass. Strunta i klockan men ändå ha den på. Distansen hade jag inte bestämt heller. FIck bli där den blev. Men efter en seg inledning kändes benen pigga igen. och jag bestämde mig för ett långpass trots allt. INgen aning om tempot som sagt och det blåste riktigt starka sidovindar. Och att springa längs kusten under dessa förhållanden är en utmaning. Fick anpassa tempot efter vinden då jag inte ville pressa mig framåt utan jogga lugnt. Smart förmodligen för när jag springer efter känsla istället för klocka, märker jag att jag tillsist kan springa på utan att anstränga mig. Benen bara går. Och det känns som de återhämtar sig samtidigt som de maler på något skumt sätt. För jag får krafter ju längre jag springer.

FIck ingen dipp, utan hade snarare kunnat springa någon km till. Mentalt tror jag jag blir tröttare av att titta på klockan och se hur klockan visar 14, 15 km. Nu när jag inte visste riktigt kom aldrig den svackan som annars brukar infinna sig vid 13, 14 km.

När jag hade 1km kvar spurtade jag och märkte hur mkt kraft jag hade kvar eftersom jag tydligen sprang den sista km i 5min tempo. Trots 16km i benen . Men jag blev något besviken över tempot, Trodde faktiskt jag låg kring 6min tempo. Fast känslan var riktigt grym och det var skönt att känna hur benen svarade trots gårdagens benpass!!!(och gårdagskvällens vinpimplande:)