Att träna är tydligen överskattat.

Efter fyra veckors ytterst sporadisk och lågintensiv träning var det i går dags för Högklintsloppet. Formstatusen var så att säga något oklar, även om jag faktiskt sprungit två korta rundor i veckan för att få igång benen.

Fred saknades men Daniel och Henrik fanns på plats. Liksom Olof, för första gången sedan i våras. Återställd men inte fulltränad. Med tanke på min egen status var jag dock mer bekymrad om hotet bakifrån i form av, i första hand, Peter Larsson och i viss mån Tommy.

Jag gjorde således inga som helst försök att hänga på tättrion i starten utan under första kilometern hamnade vi på en ganska jämnt utsträckt linje, Daniel, Henrik, Olof, jag och därefter Peter. Beslutet att skippa underlagret och bara ha träningslinnet upptill visade sig snabbt vara riktigt, för trots gråvädret var det riktigt skönt i luften.

Precis som jag fruktat hördes stegen bakifrån komma allt närmare på grusvägarna genom sommarstugeområdet och efter den snorhala träbron vid Fridhem kom Peter stormande. I nedförsbacken fällde han ut det långa benet och fick snabbt en lucka. Ut på rakan innan man viker av mot Högklintsstigen närmade han sig sakta men säkert Olof och det var, så att säga, skrällvarning.

Jag försökte att varken tappa sugen eller förta mig för att komma ikapp utan låta tiden göra jobbet. Fokus bara på att inte tappa för mycket. På stigen upp mot vändningen såg jag hur Peter kommit ifatt Olof samtidigt som jag faktiskt hämtade in i uppförsbacken. Den allra sista biten upp till krönet drog de dock ifrån igen när jag, min vana trogen, tillät mig att gå de brantaste fem metrarna där lutningen nog ligger kring 45 grader.

Efter vändningen rullade Peter ifrån Olof och skaffade sig en till synes betryggande lucka. Några korta ögonblick kändes det som om de höll på att försvinna ur mitt grepp, men jag höll mig trots allt kvar i loppet.

På rakan tillbaka mot Fridhem var avståndet kanske 50 meter till Olof, som nu nästan var ifatt Peter igen, men så fort vi började klättra igen hände två saker: Olof tog tillbaka ledningen och han började att, rutinerat, bromsa tempot i backen. Min 50-meterslucka framåt krympte på en minut till mindre än 10 meter och nu var jag med i matchen igen. Olof drog på igen så fort marken planade ut och nu var det bara att hala in Peter. Meter för meter närmade jag mig, utan någon brådska. Efter hårnålskurvan med drygt två km kvar klev jag om och började långsamt dra ifrån. Peter släppte först ganska snabbt men ett tag lät det som om han närmade sig igen. Orosmomentet var den långa nedförslöpan ner mot stigen ovanför klinten på slutkilometern. Peters långa ben och goda nedförslöpning skulle kunna avgöra men jag höll ifrån och när vi kom in på stigen utan att han kommit ifatt kändes saken avgjord.

När jag kom in på Kneippbynområdet tillät jag mig en halvflukt bakåt och Peter syntes inte till. Jag försökte att ändå trycka på den sista biten och spurta uppför backen.

27:15, fjärde plats. Tiden visade sig häpnadsväckande nog vara PB på det här loppet, och då var min form vid den här tiden i fjol helt ok. Så kan det gå när konkurrensen triggar…