En riktig influensa är otäck.

Och nu pratar jag inte om den där mes-varianten med lite rinnsnuva, lite feber och kanske till och med hosta, utan jag pratar *Influensa*. Min älskling vaknade i onsdags på morgonen och var skitdålig. “Rejäl förkylning” tänkte jag och oroade mig inte nämnvärt, fast vi fick ställa in alla engagemang den dagen och jag cyklade hemma istället.

Igår började febern galoppera och trots maxdos av både Ipren och Magnecyl mätte akuten upp 39,8 graders feber. Jag blev riktig rädd när jag försökte kommunicera med min älskling och fick känslan av att “lyset är på men ingen är hemma” så vi åkte in akut till Karolinska. Även där konstaterade de att allmäntillståndet inte var så lysande, eller hur det nu var de sa. Han fick i alla fall komma in så gott som med en gång, i vanliga fall kan det tar flera timmar bara i väntrummet.

Efter dropp, lungrönten och en massa odlingar fram och tillbaka i alla möjliga kroppsvätskor kom de fram till att det i alla fall inte var något farligt. Läkaren var jättesnäll och trevlig på infektionsavdelningen och skickade med oss Alvedon hem eftersom vi inte hade mer febernedsättande som man kunde kombinera. Efter en snabblektion i vilka aktiva substanser man kan kombinera fick vi åka hem men ordern att om det inte börjat bli bättre och febern börjat ge med sig inom en snar framtid bör vi komma tillbaka igen.

Idag har febern lugnat ner sig lite och hostan låter inte så fruktansvärt läskig längre, men han är inte frisk – långt ifrån.

Som om inte det var nog med elände så vaknade jag imorse och upptäckte att grannens badrum sprungit läck och vattnet hade sökt sig ner till vårt vardagsrumstak där det stillsamt droppade ner farligt nära mitt tangentbord. Värden vet var det kommer ifrån och har stängt av vattnet tills vidare, frågan är bara hur bökigt det här kommer att bli att ordna.

Dessutom är det bara 22 dagar kvar till Lidingö Ultra.