Kände mig lite lagom klenis idag när jag pallrade mig iväg till gymmet och jag hade planer på att springa lite lugnt bara. Nu är det ju så att jag inte alltid kan hålla mig till mina föresatser, så även denna gång. Det finns två saker jag avskyr: intervaller och backe.

Så vad gör jag en dag som denna när regnet hänger grått i luften och depressionen bara lurar om hörnet? Jo jag springer en sorts backintervaller.

Jag vet, det låter helvrickat men fram tills jag ställde mig på löpbandet var min övertygelse att jag ville springa lugnt och sakta, lite kort bara. Värmde upp med promenad som vanligt, 1km i 10min/km och fram tills nu var jag övertygad om att jag skulle köra ett stilla litet pass.

Tills jag fick syn på programmet för någon form av backintervall som såg kul ut. En intervall verkade så vitt jag kunde bedöma vara knappt 10 minuter lång, så steg backen successivt från 1% till 3% och sen tillbaka till 1% igen. 1 minuts planlöpning och sen blev det en ny 10-minutersbacke. Åter en minuts planlöpning och sen kom sista backen, så på 30 minuter hinner man med 3 backar och två plattlöpningar.

Det gick strålande, med tanke på den tämligen låga farten är det kanske inte så konstigt men om man håller i åtanke att knäna fram tills nyligen hatade backar och började värka vid åsynen av dem så blir det en helt annan sak. Tidigare har jag inte kunnat avverka ens en lång backe, än mindre tre. Snittpulsen skvallrar också om att det inte var så mördande direkt. Det var roligt att den klättrade till 166 när lutningen steg till 3% men sen slutade pulsen att stiga, den t o m sjönk en aning efter ett tag.

Efteråt slog det mig att jag kanske skulle låtit bli backarna. Men nu fick jag inga besvär av det och jag strechade efteråt också, så ingen skada är skedd. Dessutom är det vilodag imorgon, så knäna får vila igen.