Idag körde jag backintervaller och valde att ställa in bandet ungeför som de gjorde på Bosön när jag körde VO2maxtestet. Det var ju jobbigt, som jag minns det och jag fick mjölksyra så det sprutade 🙂

Största skillnaden mellan då och nu var att jag valde en fixerad backe, 2%. På Bosön började jag på 0 och arbetade mig uppåt, ett halvt steg i taget tills jag var uppe på 3%. Vi höll då på i 6 minuter, men jag ville komma upp i samma höga puls på 4 minuter. Därav 2% hela vägen.

Joggvilade emellan och kan notera att det nätt och jämt blev ett tröskelpass av det hela. Högsta noterade pulsen (169) lyckades jag masa mig upp i sista intervallen.

Jag vet inte om jag ska sura eller vara glad. Det är inte första gången det går för sakta, med för låg puls, på sistone. Förvisso får jag väl tolka det som att kroppen svarar på träningen och lär sig, steget blir väl effektivare och tekniken i hög fart bättre, men jag vill ju ha hög puls på VO2maxträningen!

Jag är nog mest sur, för det kändes för lätt. Det skulle vara jobbigt idag, jag hade ju laddat för det.