Årets barfotapremiär är avklarad. Efter dagens intervallpass åkte skorna av och jag joggade ner, cirka 1,7 km, i födelsedagsskorna. Även om det fortfarande är lite krispigt i luften i skuggan är vårvärmen på väg och solen värmer ordentligt. Asfalten var riktigt skön där solen kommit åt och i skuggan var det inte värre än att att det funkade så länge man var i rörelse.

Även om jag inte har några ambitioner att slänga skorna så tror jag stenhårt på att en viss del barfotakilometer (eller minimalistkilometer när klimatet säger stopp) i mixen är bra både för tekniken och för att stärka fötterna. Jag ska försöka hålla liv i konceptet att jogga ner barfota några gånger i veckan. Det är enkelt och dessutom väldigt skönt.

Med min första Vintercupseger i hamn känner jag att fokus denna vår kommer att hamna på Kyrkstafetten. Oavsett vilken sträcka jag får springa där kommer den att vara relativt kort, sannolikt under 5 km. Det börjar således bli dags att skruva upp farten lite.

Vintercupen visade ju plötsligt att jag fortfarande kan höja tempot även på de kortare distanserna. Vägen dit har främst gått via ett års idogt mängdgnet, som gett mig en bättre aerob bas än någonsin tidigare. Komfortzonen har flyttats upp en rejäl bit och just nu upplever jag 4-fart som en lugn jogg, medan bara ett lätt tryck på gaspedalen skickar upp den gamla gubbkroppen till 3:40-regionerna. När jag lämnar komfortzonen är 3:10-3:20 plötsligt inte längre fantasifarter.

I dag kände jag mig fortfarande lite stel inledningsvis och hade ingen färdig plan mer än att utnyttja vårvädret till att springa Högklintsslingan och att det skulle bli lite fart någonstans på vägen.

Det blev en ganska lång uppvärmning, 5 km, innan jag tjongade in fartväxeln. Jag tänkte mig tusingar utmed den ganska kuperade slingan, vilket skulle ge ojämn fart men bra variation. 500 meter joggvila i ca 4:30-4:40-fart. 

Första tusingen gick ganska plant och klarades av på 3:27. Utmed Högklintsvägen trodde jag aldrig de sista 250 metrarna skulle ta slut – det är ofta så där på första intervallen, tycker jag. 

Starten på andra tusingen kom i början på stigningen upp mot Högklint och efter den långa uppförsbacken kommer den knixiga stigen upp till vändplatsen på klippan. På slutet kom några hundra meter utför. 3:45.

Tredje började med 500 meter utför, som rullade i 3-3:10-fart innan den långa och bitvis ganska branta stigningen vid Fridhem där farten tvärdök i takt med att syran pumpade. 3:38. Sedan en riktigt snabb kilometer med mestadels utförslöpning eller planlöpning på stigen mot Kneippbyn. 3:17. Kontrasten var brutal på nästa som startade nästan längst ner i Kneippbybacken. Det kändes otroligt bra för egot att se att jag trots 400 m brutal stigning i början direkt fick upp farten till 3:40-trakten efter krönet. Totalt 3:49 på tusingen. 

Sjätte och sista rycket var det enda som gick plant på asfalt hela vägen, utmed Toftavägen. Det var hårt men jag höll undan på 3:25. Grymt pass!

Kan jag hålla 3:25 på sjätte intervallen borde jag definitivt kunna plocka lite på mitt flera år gamla 5k-pers, 17:30, nu i vår. Första chansen blir i Klintehamn, där mitt banpers för övrigt är ännu äldre 17:40.

Men framför allt bådar det mycket gott för Kyrkan. Får jag exempelvis springa Ismantorp-Långlöt, 3 860 meter, borde inte Olofs sträckseger på 12:56 (fart 3:21) vara omöjlig att bräcka. Svår kanske, men absolut möjlig. Och blir det min gamla sträcka från 2012, 4 690 meter långa Långlöt-Runsten, borde 3:25-fart vara fullt rimligt (med reservation för hård motvind…). Fan, så kul det ska bli!