Jo, vi tar och börjar i slutet – som avrundning av gårdagskvällens pass åkte skorna av och mina frökenfötter fick känna lite på underlaget. Det var någon enstaka minusgrad och ymnigt med grus på asfalten, så helt uppriktigt var det väl inte det skönaste jag gjort, men knappt en kilometer lyckades jag bita ihop.

För att få en snygg övergång till själva träningspasset kan man väl säga att det var tur att jag körde det i mina gamla hederliga tjockskor. Tyvärr utan innersula.

Vadå, tyvärr? Jo, på andra 2,5-kilometersrepetitionen lyckades jag trampa på en taggig kvist och kände hur det stack till i foten. En rejäl tagg hade satt sig rakt genom sulan så att den trängde igenom, men bara när jag pressade på ordentligt. Långintervallerna blev det således inte mer av utan jag fick distanslunka mig fram resten av passet. 12 skodda kilometer, inklusive 2,54 km på 9.26, vilket väl ger ungefär 3.47-tempo om min morgontrötta hjärna löst problemet rätt.

Status: inte ont någonstans (utom när taggen stack…). Det kan väl inte vara normalt? 😉