Nu är alla efterkontroller och prover tagna, och barnläkaren var så nöjd så. Vi har en fullt frisk och välmående liten tjej som bara tappade 40g mellan födsel och efterkontroll, till deras förvåning. Upp till 10% av kroppsvikten är helt okej för ett i övrigt friskt barn, sa barnläkaren. 10% för henne är ju whooping 324g!! Jösses amalia! Så nu är vi utskrivna officiellt från BB, även om vi rent fysiskt åkte hem dagen efter. Inte så att vi blev utkastade, vi fick stanna om vi ville men vi ville hem så fort som möjligt. Hem till våra sängar, våra katter och vårt hus.

Gamla katten spatserade fram till bebisen när vi kom hem från BB, nosade ingående på filten, bebisen och mig och såg närmast undrade ut innan hon gick sin väg. Tanten börjar bli gammal kanske, men hon är inte dum. Jag är övertygad om att hon förstod mer och snabbare än småkatterna. Allexis den skygga beter sig som om bebisen vore en köttätande dråpare som bara väntar på chansen att riva huvudet av katten. Men samtidigt är hon avgrundsdjupt nyfiken, vilket förstås driver henne till att försöka få sniffa när ingen ser. Eller, när hon tror att ingen ser. Fast det räcker att lillan hickar så försvinner katten som om hon lärt sig teleportering. Iris som är modigare har nosat i omgångar, och hon vågar komma fram och gosa med mig om jag ammar bebisen så hon kommer förmodligen förstå så småningom. Allexis kommer att lära sig av de andras goda exempel.

Vilken tur att huset är stort så de kan gå och gömma sig när det blir för intensivt för dem, och känna att de är trygga även när lillan ger hals. Det händer inte så ofta, vanligtvis på natten när jag reagerar senare än vanligt på signaler om blöja, mat eller tröst, men bebisskrik får katterna att försvinna som rökpuffar. Det är säkert något i frekvensen som stör dem, för själva decibelnivån är inte så öronbedövande.