Har verkligen blandade känslor inför varje böjpass numera. Känner ingenting i knät längre och är väldigt glad för det såklart. Är lite stel och knagglig snarare än öm. Känns som jag veckar ut ett dragspel när jag sträcker. Och det knakar rätt bra. Kör därför sjukt mkt rörlighet, streching och foamrolling just nu.

Idag skulle jag och G köra 5 rep max böj. Och jag hade 70kg nu i veckan och då la jag på 75 men vågade inte testa för det kändes tungt. Idag hade jag “inget val”. Tyckte det var jobbigt mentalt. Och det var tungt så in i. Ungefär som 85 kändes innan skadan. “Det går snabbt att komma tillbaka” säger alla. Men det som är frustrerande är att benen alltid varit min starkaste muskelgrupp. Jag har alltid vunnit mycket på mina ben. Om jag väl lyckades vända en Clean så kunde jag resa mig´hur jag än hamnade nästan då mina ben var starka. Det handlar egentligen inte om siffran på vikten utan snarare om känslan. Att det känns förbannat tungt även när det är “Lätt”.

Nu har jag inte längre det trycket. Inte reserver, ingenting. Det tar bara stopp och är slut. Det är den känslan som är så jäkla frustrerande!!! Och hur mycket jag än försöker glädjas över att kunna böja så vill jag tillbaka och det snabbt som fan.

Amrapen med frontböj och börpis kändes tung i början. Men sen på tredje och fjärde kom jag in i det och kunde köra på. Kändes bra.

Rodden och airdyne var brutalt däremot. Hatar verkligen airdyne!kommer ingenvart. Och det är så frustrerande att köra med G när han blir klar mycket snabbare. Men det är bra att ha någon att jaga: i alla fall för mig. Hellre jaga än att jagas. Faktiskt.