Mitt eget lopp i år känns ganska oviktigt jämfört med det en mig närstående person gjorde.

Man kan väl säga att det var någon som hade väldigt svårt att gå nedför trappan i morse.

Gustav hade just upptäckt hur en ordentligt genomförd löpartävling känns dagen efter och gjorde ett stort nummer av hur manglad han kände sig. Stoltheten lyste igenom ganska tydligt.

Och klart att sårken ska vara stolt. Han har visserligen varit med i någrqa tävlingar tidigare men då har det varit rena barnrace på under en kilometer, eller Blodomloppet tillsammans med en småkrasslig pappa och lillebror i barnvagn (med ståbräda att hoppa upp på när det blir jobbigt).

Nu körde han sitt eget race och stormade in på Gutavallen i flygande fläng. Sicksackande mellan löpare dubbelt så stora och 3-6 gånger äldre plockade han placering efter placering och slutade till sist 109:a i herrklassen, det vill säga på övre halvan. Tid 30:03 – lusläsning av resultatlistan visar att en 03:a kom i mål före Gustav, men tvåa i sin klass var ju betydligt bättre än farsan.

Och där kom en logisk övergång till gubbens race.

I början av veckan åkte jag på en förkylning som gjorde starten lite osäker men precis som övriga förkylningar det senaste året vek den här bara undan efter ett par dagar. Det är möjligt att jag fortfarande var lite nedsatt, men jag ska inte skylla på det.

Uppvärmningen kändes ohyggligt stel men efter start rullade det ändå på ungefär som det ska. Som väntat var det fyra orange Romalinnen i tätgruppen, kompletterad med en svartklädd figur som visade sig vara Erik Pettersson (mycket duktig orienterare) samt strax bakom även Brent Godman och Peter Larsson.

Daniel Hejdström verkade tidigt inställd på att detta var hans lopp och redan vid Östergravar hade klungan spruckit upp, med lucka till Fred Grönwall, nya luckor till Erik, Henrik Reinz och mig. Hur det såg ut bakåt vet jag inte eftersom jag av princip inte tittar åt det hållet, men Brent var nog inte långt efter. I en av de branta nedförslöporna ovanför lasarettet stormade han nästan om mig med sin helt hopplösa backteknik men så snart det blev normal löpning igen föll han tillbaka och hördes sedan inte av igen.

En bit in på Kärleksstigen hade Erik börjat tappa och Henrik var nästan ifatt. Det är sådant som väcker raceinstinkterna – jag fick blodvittring. När vi kommit till strandpromenaden låg Erik och Henrik sidan vid sida, kanske 10 sekunder före mig, och började växeldra i motvinden. Jag gav mig fan på att komma ikapp och under tiden hann Henrik tacka för fikat och försvinna. När jag nått fram till Erik, någonstans nedanför bortre delen av Norderstrands camping, lade jag mig först i rygg men ganska snart klev han resulut in bakom mig. Nu vidtog en stunds växelarbete kombinerat med febrilt taktiktänkande. Båda använde sina dragperioder till att bromsa men jag gjorde också ett par försök att gå loss. Tempot gick därmed ganska mycket upp och ner.

När vi närmade oss Kruttornet hade jag äntligen fått en liten lucka och hoppades att hans negativa trend skulle fortsätta. Det var skönt att inte ha honom direkt i ryggen när Lotsbacken tornade upp sig. Min plan var att ta det extremt lugnt i det branta partiet, för att orka löpa på bra därefter.

Eriks plan var, visade det sig, exakt densamma. Inte.

Halvvägs upp for något svart plötsligt förbi i flygande fläng. Snabbt beslut: svara eller hålla sig till planen?

Jag satsade på att fortsätta min fislunk, utifrån tanken att Eriks rusning måste kosta hur mycket mjölksyra som helst och att jag hade drygt en kilometer på mig att hala in fisken efter backens krön.

Bra tanke, men tre problem: mina ben var som stockar trots fislunken, luckan hade blivit lite för stor för att ha bra häng och (värst av allt) Erik visade obegripligt nog inga som helst tecken på att mattas.

Jo, han tittade över axeln ett par gånger. Det brukar vara ett gott tecken. Men inte fan kom jag närmare. När vi väl sprang in på Gutavallen började det sjunka in: det här kommer inte att gå. Det gick inte, som planerat, att bara nöta ner honom på ren envishet och marginellt piggare ben utan krävdes en växel till, en ren spurt. Någon sådan hade jag glömt att få med mig till dagens lopp och så var det med den saken.

37:56 var 17 sekunder sämre än i fjol och placeringen (5:a) densamma men det är alltid trist att tappa placeringar i slutet av lopp.

Till sist: mellantidsfarsen fortsätter. Trots att jag mailat arrangören innan och fått till svar att det skulle bli bättre satt markeringarna lika godtyckligt som i fjol. Vad sägs om 3.57-3.58-3.47-3.28-3.41-4.47-4.45-1.58-3.51-3.40? Det duger inte på ett så etablerat lopp som Blodomloppet. I övrigt ett förstklassigt arrangemang, men hur jävla svårt kan det vara att ställa ut korrekta kilometermarkeringar? GPS-mätt med 10-20 meters felmarginal duger gott för mig men när det diffar en halv kilometer är markeringarna till mer irritation än hjälp.