Samma tid, samma plats, brukar man ju säga ibland.

Således 37:39 precis som i fjol, och femma för tredje året i rad.

Men med en avgörande skillnad – då var jag rätt sur och besviken efteråt, i år känner jag mig riktigt belåten. Mer om varför alldeles strax. Men först måste jag få hylla min förstfödde.

Gustav, 10, gjorde sitt andra “riktiga” Blodomlopp, om man inte räknar när jag joggade runt med Axel och honom i barnvagn respektive ståbräda.

I fjol debuterade han starkt på 30:03 och en 109:e plats. Den här gången höll jag på att missa honom när han kom instormande på Gutavallen, eftersom han fullständigt krossat fjolårsinsatsen. Precis som då drog han på rejält inne på löparovalen och pilade mellan benen på alla vuxna löpare. I bortre kurvan stumnade han lite men 26:17 i mål var ju löjligt bra. 58:e plats av 239 i herrklassen innebär översta fjärdedelen.

Om vi backar cirka en timme stod jag och Romakamraterna i fronten av startfältet och väntade på skottet. Förhållandena var ganska perfekta, med soldis och 17-18 grader. Kanske lite för mycket vind, och som vanligt i fel riktning, men värre har vi varit med om.

Starten följde det vanliga mönstret, det vill säga rätt högt tempo ut från vallen eftersom man blir ganska taggad av inramningen, men mer besinnat så fort vi kommit ut på parkeringen och cykelvägen utmed muren. Daniel och Fred skulle rimligen få göra sitt eget lopp och de drog ifrån redan efter ett par hundra meter. Övriga täten bestod som väntat av Marcus Larsson och Henrik Reinz, jag samt ytterligare ett par förmågor i avvikande färger. Så brukar det ju vara och sedan brukar de okända gestalterna försvinna bakåt i Östergravar, när de upptäcker att det gör ont att springa fort länge.

Så blev det till hälften. När vi passerat Östercentrum och sprang ut på grus och gräs föll den vitklädde uppstickaren tillbaka för att sedan inte höras av något mer. Den andre, en grönklädd yngling som visade sig heta Daniel Antonsson, låg däremot kvar i rygg på Marcus och Henrik. Jag släppte avsiktligt en lucka på ett par sekunder och manade mig själv till tålamod. Det viktiga var att springa avslappnat och att inte släppa någon lucka som inte går att hämta in.

Ner från Norrgattrondellen koncentrerade jag mig på att hitta en bra teknik i nerförsbackarna, att luta framåt och få med mig den fart gravitationen bjuder på. Det bar frukt för jag tog in på trion och låg en kort stund med i klungan.

Inne på Kärleksstigen drog de ifrån igen, och nu började Marcus och Henrik att glida ifrån Daniel, som dock nötte på bra. Jag började förstå att han inte skulle tvärdö av sig själv utan kunde bli en lämplig huvudmotståndare. Jag klockade luckan till fyra sekunder och bestämde mig för att den inte fick bli större än så, men att det inte var någon akut brådska med att hämta in den.

I backarna ner mot Åsbergska hagen hade hade jag hoppats kunna plocka in igen, men den inledande backen är så brant och knixig att det är svårt att riktigt utnyttja. Lite närmade jag mig nog ändå och när vi kom ut på cykelbanan vid Gustavsviksbadet hade jag kontakt. Henrik och Marcus hade ökat luckan till kanske 10 sekunder (och Marcus började ta kommandot i deras uppgörelse).

I fjol befann jag mig i en liknande situation mot Erik Pettersson och kämpade mig då ikapp för att få hans rygg i motvinden. Karbonpapper. Efter några hundra meter hade jag närmat mig så mycket att jag tydligt kunde känna motvinden förbytas i ett trevligt baksug. Jag gjorde helt enkelt en Tommy och placerade mig som en ryggsäck på Antonsson, som verkade ha det lite kämpigt i motvinden.

Hade nu en bra tid varit det primära skulle jag kanske ha försökt växeldra och få upp tempot, men jag ville faktiskt bara spöa honom. Det gjorde mig inte ett dugg att tempot drogs ner lite ett tag medan jag vilade upp mig bakom Daniel. Jag bestämde mig för att inte sticka förrän tidigast efter 7 km, men efter knappt 6 km tröttnade jag och tog några distinkta kliv upp i ledningen. Han släppte direkt i det första läget, bra kvitto på att han var mör eftersom vinden borde utgöra ett starkt incitament att hänga på om han haft krafter.

Den första luckan, på kanske drygt fem meter, växte dock inte utan han bet sig kvar. För några ögonblick kände jag att jag begått ett misstag som stuckit för tidigt, men jag sköt undan tanken och intalade mig att han skulle ligga i rygg på mig om han bara orkat.

Mycket riktigt ökade luckan märkbart när vi kommit till strandpromenaden nedanför Ringmuren. Jag var naturligtvis lite trött, men det kändes som att jag hade läget under kontroll.

Inför loppet laborerade jag med tanken på att vila upp mig inför Lotsbacken och satsa på spurtpriset om jag befann mig i ett vakuum. Nu blev det lite halvmesyr – jag var inte precis hotad av Antonsson, men luckan var inte så stor att jag hade råd med vilka dumheter som helst. Exakt hur stor visste jag dessutom inte riktigt, för det är ju det där med att titta bakåt. Sånt gör man ju bara inte, om man inte kan göra det diskret i en kurva.

När jag svängde in mot backen sneglade jag bakåt och såg ingen. Troligen var han dold i kurvan vid fängelserondellen.

Jag tog backen med hyggligt tryck i steget utan att för den skull maxa. När jag kommit en bit upp hörde jag hejaklacken vid backens fot förkunna att Daniel anlänt. Jublet närmade sig dessutom snabbt, eller det var i alla fall vad jag inbillade mig i mitt mjölksyreförvirrade tillstånd. Lotsbacken är ju en backe av den kalibern att man får mjölksyra av att gå uppför den, så tävlingslöpning uppför (efter 8,7 km uppvärmning) är måttligt njutbart.

Till slut hade jag i alla fall nått backens krön och det dröjde underbart länge innan publiken återupptog ropen för min förföljare.

Utmed Södergravar gick det inte fort, det ska sägas med en gång. Men efterhand normaliserades känslan i kroppen, från koma till vanlig normal utmattning. När jag passerat Söderport hade löpsteget återfått åtminstone lite av sin forna glans, och när man väl har arenan i synfältet går det ju alltid att bjuda till. I ensamt majestät kom jag in i ovalen och möttes av publikjubel. Jag försökte att pressa upp lite fart på slutet, även om det ju strängt taget inte behövdes.

Luckan till Daniel var, visar det sig när jag granskar Racetimer, 16 sekunder vid backens fot, 14 sekunder längst upp och slutligen 17 sekunder i mål.

En vunnen femteplats kändes mycket bättre än en förlorad fjärdeplats, vilket fjolårets duell med Erik Pettersson slutade med. Jag kände mig med andra ord ganska nöjd och belåten efter ett taktiskt väl genomfört lopp. Luckan fram till Henrik, nästan en minut, var ju för stor för att det skulle kunna ha varit aktuellt att hänga på det tåget. Tror jag.

Nu får vi bara se till att få på Daniel Antonsson ett orange linne. Sårkjäveln är ju bara 20 bast såfår han vara hel och fortsätter träna lär han ju inte bli sämre. Det kan bli fler uppgörelser det närmaste året, sen kutar han nog ifrån mig.