En gång om året träffar jag alldeles vanliga människor jag känner i samband med en löpartävling. Från nuvarande och tidigare arbetsplatser, föräldrar till barnens kompisar och andra bekanta dyker plötsligt upp i denna för mig så hemtama miljö. De ser lite förväntansfullt skräckslagna ut, precis som sig bör…
De flesta väljer ju dock den korta banan så när 10km-löparna trängde ihop sig bakom repet på Gutavallens löpbana var vi kanske 300 av loppets totalt 2 200 deltagare. En mörkhårig kille som jag inte kände igen, men som trots detta uppvisade alla yttre tecken på att vara en riktig löpare, frågade vad jag hade för mål och jag mumlade något till intet förpliktigande om att “vi får väl se vad backen i slutet kostar. Själv då?”
37. Jo, men då säger vi väl det då.
Pang, och så bar det iväg. Daniel Hejdström tog som väntat täten, med Marcus Larsson i rygg. Därefter Henrik Reinz och två för mig obekanta förmågor. Dessa såg däremot inte helt bekväma ut så jag misstänkte att de av orutin gått ut för hårt. Därefter kom jag, ännu så länge med klar kontakt även med Daniel.
Ut i Östergravar och där, när det höga gräset började göra lite motstånd, fick jag kvitto på att jag haft rätt om de närmaste ryggarna. Tempot störtdök plötsligt och efter att ha vilat någon minut drog jag förbi. Nu var täten redan avlägsen och Henrik låg i ingenmansland, kanske 30 meter fram.
Ner mot Kärleksstigen började jag inse det jag borde ha insett långt tidigare, med tanke på att detta är mycket välbekanta löpvägar och jag gjort loppet några gånger tidigare – Blodomloppet Visby är tämligen tungsprungen redan innan den mördande avslutningen. Backarna ner mot Trojaborg är alldeles för knixiga för att ge någon större fördel. Visst går det fort men det kostar i benen. Därefter ett ganska lång och seg uppförsbacke på Kärleksstigen och ytterligare några knixiga och kurviga stigar nedför mot Åsbergska hagen.
Hela tiden hörde jag en löpare bakom mig. Han var inte uppe i rygg men nära nog för att mana på mina steg. Vem kunde det vara? L-O? Någon av de avsågade från Gravarna?
Svaret kom efter ett par kilometer utmed Strandpromenaden. Stegen kom närmare och till sist gick han upp och förbi. 37-minutersmannen. Now we’re talking.
Jag höll hans rygg under ett par minuter och försökte intala mig att han också borde vara trött efter att ha jagat ifatt mig, men sedan gjorde han en märkbar fartökning. Hade jag haft mitt extra pannben med mig hade jag kanske gjort ett försök att bjuda emot, men denna dag släppte jag direkt. Märkligt det där, vissa dagar käkar man gladeligen taggtråd, andra smakar det inte alls. Jag iddes väl inte, antar jag. Eller så var jag helt enkelt bara rätt trött efter sju kilometer i bra tempo.
Vilket tempo vi höll var däremot omöjlig att veta eftersom kilometermarkeringarna på den i övrigt föredömligt snitslade banan verkade vara utställda helt på slump. Mina passertider varierade mellan 4.30 och 1.56…
Det var just då ingenting jag bekymrade mig så mycket över däremot, för nu väntade denna banas “höjdpunkt”. Att gå in i väggen är ju ett välbekant uttryck men efter cirka 8,5 km väggar samtliga Blodomloppslöpare rent bokstavligt när de kommer fram till Lotsbacken. De första 100 metrarna är rent brutala och det var med viss lättnad jag konstaterade att jag varken hade realistiskt häng framåt eller något hot bakifrån så jag kunde unna mig att trippa lugnt genom det värsta. Att undvika syrepåslag helt kräver dock promenad och så lågt vill man ju inte sjunka.
Således var det rätt tunga ben som drog upp farten igen utmed ringmuren upp mot Gutavallen. Avståndet till 37-minutersmannen var någotsånär oförändrat, cirka 100 meter och jag försökte bita mig kvar och minimera skadan.
In på Vallen till glada hejarop. Tungt i benen nu men snart framme. De 300 metrarna i ovalen kändes oändliga men äntligen passerade jag målbågen. Femma och egna klockan visade 37.39. Nåja, det börjar i alla fall på 37.
Efter sedvanliga ryggdunkningar och gratulationer presenterade jag mig för 37-minutersmannen som visade sig vara den mystiske Fred Grönwall, den för mig okände gotlänning som sprang Stockholm marathon på 2.57. Då var det jag som sprang om honom, nu var rollerna ombytta. Fred är nyinflyttad och ännu klubblös, men vi hoppas förstås på en ny Romalöpare!
Tack, Patrik. Jag börjar faktiskt bli lite sugen på ett kontrollmätt millopp med förutsättningar för lite snabblöpning. Tyvärr missade jag sommarens 10 000-DM i början av augusti. Vore annars kul att få svart på vitt var kapaciteten ligger nu, för båda sommarens millopp har varit rejält tungsprungna – störtregn i När (Viruddenloppet) med delar av banan över en åker och så den ganska kuperade Blodomloppsbanan – och tiderna blev ändå 37.22 resp 37.39. Mitt två år gamla pers från DM, 37.20, borde gå att putsa med en minut om man slipper bergsbestigning strax före spurten…
Snyggt jobbat Tomas. Börjar tiden på 37 är det helt respektabelt:-)
Tack, Alexandra! 🙂
Jätteroligt att få läsa! Grattis till ett bra lopp!