Nackdelen med att det blivit så mycket smidigare att logga sin träning är att jag nästan slutat blogga. Och det är ju trist för mig själv om ett år eller tre – jag betraktar äldre upplagor av mig själv som min främsta läsekrets…

Tiden efter Lidingöloppet har träningen rullat på riktigt bra. De första 2-3 veckorna med ganska sega ben men sedan har stunsen så sakteliga återvänt. Nu börjar även mängden att ta sig – förra veckan fick jag ihop 71 km trots att jag valde att skjuta upp långpasset till måndagen.

I lördags var det dessutom tävlingsdags igen i form av Högklintsloppet. I det ovanligt stora startfältet var vi fem man i röda Romalinnen som drog iväg: Daniel, Olof, Fred, Henrik och jag, i den ordningen. Av någon outgrundlig anledning valde Daniel att följa asfalten runt gräsplätten innan skogen och vi andra följde artigt efter medan det större och lite långsammare startfältet följde den snitslade genvägen över gräset. 300 meter efter starten var således tätklungan och resten förenade igen…

Ordningen var dock snart återställd och vi fem låg tätt i rygg på varandra in på den smala och ojämna stigen ovanför klintkanten. Det är lite lurigt att ligga i rygg på en så rotbemängd och lömsk stig, speciellt när farten ligger runt 3.30-tempo, men det gick utan incidenter. Mot slutet av stigen började jag känna av farten och eftersom jag var väl medveten om att jag inte skulle orka hänga på Daniel/Olof/Fred hela vägen var det lika bra att släppa dem i den första långa backen.

Henrik verkade följa samma filosofi även om han hamnade mitt i luckan mellan mig och tättrion. När jag väl släppt blev luckan snabbt ganska stor men jag försökte att inte stressa upp mig över det utan bara gå in för att slå min egen bästa tid, 27.49 från 2009.

Högklintsloppet följer en, åtminstone med gotländska mått, ganska brutal bana med flera ordentliga backar, knixiga svängar och bitvis lurigt underlag. Det är också en orsak till att jag tycker det är en av de roligaste lokala tävlingarna. Här finns inga långa och sövande raka landsvägssträckor utan banan växlar ständigt – asfalt, gräs (om man springer rätt…), skogsstig, slingrande grusväg, stig, asfalt igen och så vidare.

Alldeles innan vändpunkten uppe på Högklint är det till och med ett litet parti där stigen är så brant att löpningen nästan övergår i klättring. Jag brukar alltid gå de allra jävligaste metrarna men trots det är det med pumpande mjölksyra man kommer över kanten och börjar springa upp mot vändpunkten. Jag har för övrigt svårt att tänka mig att något annat lopp i Sverige kan matcha den vändpunkten vad det gäller vacker utsikt – inte för att man som löpare har någon större glädje av det…

En snabb titt på klockan avslöjade att jag låg bra till jämfört med 2009 så nu gällde det bara att hålla igång benen på hemvägen. I sommarstugeområdet efter Fridhem kom jag på mig själv med att springa och tänka på annat vilket direkt fick tempot att börja avta men sista kilometern gick i bra tempo.

Spurt i uppförsbacke är ett elakt påfund men på något sätt lyckades jag piska på mig själv på slutet och sprang till sist i mål på 27.35.

Lite småprat i mål blev det innan det var dags att springa hem. Med transportlöpningen före och efter fick jag ihop sammanlagt 17 kilometer och då må det vara ursäktat att söndagens långpass fick vänta en dag.

EDIT: Officiell längd på Högklintsloppet är 7,5 km. Enligt Sture som mätt med GPS är den snarare 7,3 men jag tror sanningen kan ligga någonstans där emellan. Banan är såpass krokig att det finns många ställen där en GPS kan dra genvägar, inte minst vid 180-gradersvändningen uppe på klinten. 7,5 km skulle betyda 3.41 i snitt och det känns ganska rimligt – det gick undan där det var möjligt men några branta partier drar ner snittet.